Utflykter sevärt

 

Här kan du läsa om olika platser i vår närhet. 

Det börjar med några allmänna tips, sedan kommer platserna

Om du vill läsa om husen, ängarna fornlämningar m m så hittar du det på "Övrigt" i menyn

​

Vackrast!

​

Det finaste i vår trakt är utan tvekan skärgården. Ytterskärgården med sina klippor, bränningar och skär. Kobbar med enstaka träd. Den leende mellanskärgården där små öar trängs med fjärdar och bränningar.

​

Odlingslandskapet är fantastiskt på Näsets Maren utmed kanalen. Rena Astrid Lindgren. Betat. Nästan lika fint är det vid västrumsfjärden där det finns ett litet EU 2000 område på Yxneviks mark.

Fiskebyarna och skogen är också fina. Om allt detta kan du läsa nedanför.

​

Fågelutflykt syd eller nord

​

Om vädret är det rätta är det underbart. Helt fantastiskt. Ut i yttersta havsbandet. Kikare och kaffe ska med.

​

Avresa tidigt på morgonen, tillexepel kvart över fem. Frukost i slupen på väg ut mot Idö. På Lökholmsdjupet finns några fina fågelkobbar. Rundar Idö, utsidan är karg och leende på en gång. Havet ligger spegelblankt. Normalt brukar en havsörn stå högst  uppe på en kobbe och kolla läget. Han ser ut som en dragon från 1712. Fortsätter mot Älgbodan, Bussan och hemåt. Lunch tar vi när det passar. Det måste vara fint och stilla, det är därför vi åker så tidigt.

 

Förväntade fåglar: Svärta, Ejder, Sillgrissla, Labb, Skrak, Knipa, Gräsand, Gravand, Havsörn, Skräntärna, Skarv och alla vitfåglar och Säl.

 

Södra turen går ut i Örö arkipelagen och är något längre.

​

​

Tips när du är på öar och i skogen.

​

Skog är gammal när den hela tiden förändras, mångfald i varje steg. Gå sakta, lyssna, titta, lukta.

De flesta som går i skog glömmer bort att titta uppåt. Gör det!

​

Träd.

Gamla träd är ovanliga, men finns ofta på magra marker och på berg i skärgården.
Svenska skogsträd blir c:a 350 år om de får vara ifred, men vart hundrade träd dör varje år, så det är inte många kvar när träden är medelålders. Dessutom har alla som har ett värde huggits och sållts. Krogikga har gått till brännved.

Ett gammalt träd kan närma sig 1000 år även i sverige. Äldsta trädet i Sverige är granbuskar i Jämtland c:a 8000 år. I världen finns träd som är uppåt 15 000 år. Tasmanien och Kalifornien.
När ett gammalt träd dör så står det kvar i minst hundra år innan det faller och på marken kan de ligga i hundra år till. I en orörd skog är ungefär vart tredje träd dött.

​

På varje träd lever massor av olika arter, insekter, spindlar, svampar, mossor, alger, lavar och ett nästan oändligt antal mikroorganismer. För kalender bitarekan man enkelt säga att trehundra arter av insekter lever på ett gammalt träd och ytterligare sexhundra arter när trädet dött. Många av dessa arter är oerhört kräsna.

​

Tallar är fullvuxna på höjden efter 80 - 100 år, därefter växer de på bredden i ytterligare några hundra år. Ett fullvuxet träds höjd berr på jordmånen, träd som grott de senaste hundra åren är ofta någon meter längre än de äldre, troligen beroende på kvävenedfall.  
När trädet är fulvuxet blir toppen toppen platt. Grova grenar i toppen. Barken är djup och barkflagorna stora som en hand.
Ofta står de med en hög runt stammen. Finns tallticka på trädet så är den över 150 år gammal, den största tallticka jag sett är på stora Tängholmen. Stora gamla tallar är mycket ovanligt. En tall blir normalt trehundra år, men kan ofta bli 600 år ler mer. Om de inte huggs nervilket de flesta blivit.

​

Man kan enkelt se på en tall om den stått öppet när den vuxit upp, grenar ända ner. Om den står magert så är den grov vid basen och smalnar snabbt av. (Marsö)

​

Gamla ekar har ofta djupa fåror i barken, kan vara riktigt djupa på god jord och hög ålder. En senvuxen ek kan vara mycket gammal och liten, står och väntar på ljus (finns på Mansholmen)

Ofta ser man knippen av knappt hundraåriga ekar, kanske tre till fem stammar. Det är ekar som hamlats, kanske har huvudstammen ruttnat ner, eller så hamlade man lågt. I tät kog blir de högstammiga med några grenar i toppen. Står de öppet så breder de ut sig och blir nästan lika breda som höga.

​

Enar vill ha ljus och blir sällan gamla. Våra äldsta står som risiga pinnar i skogen. De har vuxit upp i en ljus  betad miljö och sedan har skogen kommit och de tappar barr och slutar växa, men de lever länge, flera hundra år. De frodväxta och höga enar som man ser på gräsmarkerna blir sälla gamla. Förr stammademan upp enar för att få bra material till gärdsgårdar.

​

Granar trivs inte hos oss, de kan bli höga men sällan gamla. De äldsta vi har är nog enstaka senväxta träd i kanten mellan berg och mylla. De är taniga och små med mycket korta årsskott. Ofta söker de ljus på de konstigaste sätt.

Granarna vill ha bättre jord än tallen och söker sig därför till de igenväxta ängarna Där de ofta tränger gamla ekar. Man kan gissa att det på ängarna stod gammal gran innan de röjdes. En del av ängarna är gamla mossar och de har knappast burit granar innan de dikades ut.

Klimatför'ändringarna gör att granarna dör. Det som ger dem dödstöten är att granbarkborrarna blir allt fler i ett varmare klimat. Granbarkborren trivs bäst i försvagade granar som är på väg att dö, nedblåsta m m. Där trivs dem och förökar sig och blir så många så att de angriper friska träd. Granen skyddar sig så gott den kan men klarar inte massiva angrepp. Det är inte granbarkborrarnas fel, det är klimatförändringen.

Döda granar som inte börjat ruttna är torra och deras celler slår till så att de inte sjunker eller ruttnar. Utmärkt ved som knastrar härligt.

​

Sälj blir sällan mer än 60 år, klarar av blöta miljöer, växer ofta i kanten av öppna ängar och på utdikade mossar. Är besvärliga när de faller ut på ängen.
På ängen mitt på Längö mellan vägarna, En äng/måse som de flesta säkert inte vet om. Den är dikad ner mot björkarna där det växer kantareller i ett hål som Patrik grävt när han fixade vägar. Denna äng växte igen med ogenomträngliga säljar. Vanligt. Nu har säljbeståndet kollapsat och Asparna runt ängen tar plats, spännade att se vad som händer. I dikeskanten står två fina mångstammiga ekar.

​

Asp är fantastiska träd. Om det växer asp i skogen blir miljön ofta urskogslik. Det är ofta samma individ som har många stammar i samma område, sprider sig med rötterna. Skärgårdens största asp står på Eknö. På hyggen och åkrar blir aspen tråkig. Vi har en spännande asp i kanten av ängen med pappas damm. Åt nord ost från åkern.

Hur ser man om träden kommer från samma rotsystem, är samma individ? Jo de slår ut, blommar och fäller bladen på en gång. Om det är olika individer så är det några dagar emellan.

​

Det typiska hamlade trädet är manshögts till hamlingspunkten, Man lät dem bli så höga så att korna inte kom ät att beta.

​

Blåmossa är en signalart som ropar gammal fin skog. Den ser ut som hoppmossa med är blåare, även hoppmmossa signalerar. Blåmossa finns i kanten mellan berget och skogen på Östra Mansholmen.

​

Öar i vår skärgård är oftast beskogade, men det finns ofta en igenvuxen äng på ön. I kanten mellan ängen och skogen brukar finnas mycket spännande.

 

Läs mer om skog och träd på www.skogochsaxofon.se

​

​

​

Tips att se på bryggan.

​

Löjorna som hoppar över vasstrån, de gör det för nöjes skull.

Skräntärnorna är vår största dykande fågel. De andra tärnorna är silvertärna eller fisktärna.

Skarvarna jagar i grupp några driver fiskarna mot båthuset, kompisarna ligger och väntar vid båthuset och tar för sig.

Gräsänderna i vassen, man hör dem men ser dem sällan, de piper tyst.

Baddarna, vitfisk som leker, kan vara ett herrans liv i  vassbevuxen strandkant i juli

Spiggen i augusti, samlas  i grupper vid ytan. Gör något

Gäss och svanar simmar förbi och betar långa sjöväxter som vi slipper få i benen när vi badar. Gässen går upp på strandängarna och betar. Svanarna kör iväg gässen på våren

Måsar, vitfågel. Det är några få arter, lätta att känna igen. Är vingarna svarta så är det silltrut eller havstrut (större). Är vingarna grå så är det fiskmås eller gråtrut (större). Gråtrut och silltrut är nära släkt. Skrattmåsarna är på väg tillbaks, har svart huvud.

Svalorna. Hussvalan häckar över vattnet. Ladusvalan har lite rött på sig och häckar bland annat i stenkaren. Svalhonan kan lägga upp till tre kullar per år, när ungarna flyger så tar pappan hand om dem och honan hittar en annan man att häcka med.

​

Sjöfågel.

Skäggdoppingen har flytande bon i vassen, jagar fisk i glon.

Kniporna häckar i holkarna och ger sig iväg när ungarna kläckts, ibland jagar de runt Kärringarna och Myrholmen.

Storskrak häckar i holkar och håligheter, ofta i Flagen, sedan ger de sig ut och fiskar på utsidan av Ängholmen.

Gräsandshonan häckar alltid på samma ställe, men byter karl varje år.

Senste två åren har Ejdern fått ut fler ungar i ytterskärgården och sågs i år utanför suez. Inom några år finns de kanske på Grönvållen. På sextiotalet häckade det hundratals, nästan, på Hamnklabb. Många gudingar (ejderhannar) på skortöröhällar 2020.

Fyra Svärtor såg jag i maj 2020 vid Rövarskär.

På en kobbe låg en Gravand och ruvade. Anrda häckar vid Marsö.

Canada gässen häckar bland Kärringarna, betar på strandängen framför husen. Grågässen kommer nog vilket år som helst.

Vigg i glon.

Om du ser en liten dopping så är det nog en småhakedopping. (häckar på Skortöröhällar och i Gåsfjärden)

​

Musiker på bryggan. Oftast hör man Erik nöta på olika  passager. När Erik spelar bra så sjunger svalorna med honom, när han spelar dåligt fångar svalorna mygg. När stämningen stiger kommer Patrik med dragspel. Ibland ses även Anton på dragspel, då brukar det bli ordning i musiken. Vid sällsynta tillfällen kan Gunnar dyka upp med gitarr och sång, då blir det riktig fart på toner och klanger, Har man tur kan man höra Elinor och Victoria musisera instängda i boden, fint. Vid fint väder kan många röster höras speciellt i skymningen då stämbanden brukar vara frigjorda. En ensam saxofon klingar ofta över fjärdarna när människorna är få.

​

​

​

Guidad skärgårdstur med båt.

​

Redan Evert Taube imponerades av vår skärgårds variation. Gäddan slog och bränningen brusade. Neptun mötte Pan. Han menade att man på en gång kunde se de olika skärgårdstyperna, hur de möttes framför våra ögon. I Bohuslän finns bara ytterskärgård, ett stenbrott. I stockholm är det långt mellan innerskärgårdens stora öar och fjärdar. Nästa dag blir det mellanskärgårdens leende och om vädret tillåter så finns ytterskärgårdens vildhet. Hos oss har vi allt på nära håll.

​

Guide kan beställas, men de kostar! Dyrt! Beställaren måste nämligen ta med matsäck eller kaffe till guiden som är jag.

 

​

Norra turen

Vi börjar med Grönvållsfjärden och blåbärsundet. Ser Muleglo och Piparholmens berg. Fortsätter runt Måsö och går upp mellan Fänglösan och Nävelsö by. Ser mellanskärgården mellanstora Kuggen och Nävelsö. Här tar vi tid på oss och undersöker de leende vikarna med bottennavigering. Rundar Uven och går öster om Marsö och Lökholmen. Vi är i ytterskärgården. På hemvägen ser vi stenbrottet på Bällsholmarna.

​

​

Södra turen

​

Vi börjar med Gränvållsfjärden och går genom Borsösund. Norr om Långskär, mellan stora och lilla Skjortörö. Mellan Äppelholmen och Flatholmen. Till Österbo för glassätande. Följer Eknös västra strand och tar oss ut söder om Tängsholmarna . Rundar Rövarskär och hem norr om Tängsholmarna över Vistingsdjupet.

​

​

Norra turen  med strandhugg

​

Vi går genom Blåbärssundet och lägger till på Ljungholmen, en lite vild ö. Hög bergig förhållandevis lättgången, framförallt vild. Fortsätter till Äppelholmen, nästan lika vild med spännande mosaikliknande hoppmossor, bland annat Blåmossa som är fint. och specialstudier av Andreas tall.  Har vi tur ser vi Tjäder. Vidare till den magiska Skogslinden på Fänglösan. Sedan till Stora Tängsholmen, svårgången skärgårdsskog fram till en nedlagd lycka med hamlad lind. Tillbaks över vistingsdjupet eller en snabbtitt på ytterskärgården och Rövarskärs arkipelag.

​

​

​

Eknö

​

Fyra bryggor på västsidan och en på sydsidan och en på spetsen. Man får lägga till vid dessa bryggor när man är på besök.

​

Västra Eknö. Lägg till vid bryggan i viken mellan Järsö och Eknö. Runda ön på det ljusblå och gå mellan bränningen och ön, det står nog ett märke på bränningen.
Gå in till byn. Man kan gå genom byn en övre och en nedre väg bildar en cirkel. Man känner sig välkommen.
Om man vill gå långt kan man gå ut till sydöstra udden, ganska långt och skogen är inte säskilt spännande men det finns ekar och annat att titta på.
Man kan också gå in på ön till den stora aspen också långt genom rätt tråkig skog. Vägen hit är inte skyltad. Du hittar vägen ovanför byn. Aspen står vid vägen, gå fram till den, då märker du hur stor den är.
Man kan också gå mot Östra eknö en ganska lång vanlig väg, man kommer förbi den nedlagda skolan.

Gå gärna vägen till Järsö, strax efter bryggan. Vackert.

​

Östra Eknö
Man kommer till byn antingen från öster, brännudden.
Eller från väster (roligast). Man håller på Idas Holme, ett kalt skär med märke på. Går ganska nära och över mot andra sidan där man går nära ön som man rundar in i flagen som lär vara djup.

Bryggan ligger på norra stranden. Förtöj på sidan. Vägen går snabbt till glasskiosken med kaffe (Under 2021 är det Corona tider så det är bara öppet onsdag och lördag kl.14 till 15. Men de kan öppna  om  de har tid  då ringer man 073 721 04 39).

 

Man kan promenera genom byn till brännuddensbrygga. Ena vägen kan man gå genom Nerbyn, det är fint.

Eller välja någon av de  längre promenaderna på norra Östra Eknö. Utmärkta promenadvägar genom rätt hårt huggen skog. Det finns skyltar här och där och mycket att titta på.

I Pepparviken finns en brygga mellan västra och östra Eknö.

​

Nord Östra Eknö

På Eknö finns det fina markerade stigar. Den som går utmed Nord Östra Eknö är fin. Den går i skärgårdskog nära stranden. Upp och ner ringlar stigen och hela tiden ser man vattnet.

​

​

Järsö

 

Samma brygga som Västra Eknö eller så kan man lägga till vid västra stranden.
Järsö är fint, den är obrutet betad med kor. Strandängarna är fina. Skogen är en typisk ”bondskog” Det vill säga det huggs kontunerligt till Bertis tändkuledrivna sågverk. Det finns mycket vackra utsikter över den finskurna skärgården. Det är rätt långt att gå, men det finns fina vägar.

Om du går från Eknö bryggan så kommer du först över några berg, går genom en grind och fortsätter så småningom kommer du till gården som man kan gå igenom och fortsätta ut på Järsö.

Man kan också lägga till med båten ute på Järsö och ta sig genom skogen och stöta på ängar, utsikter och strandängar.

​

​

Bällsholmarna
 

Fint picnicställe mellan de två norra öarna. Grodyngel.
Stenbrott på den södra. Man bröt svart granit till  gravstenar. Det lär även ha funnits en liten järnväg.

​

​

Tängholmarna

Tre öar Norra, Stora och Södra..

 

På Norra Tängsholmen finns en igenvuxen äng. I kanten står fantastiska lindar. Hårt trängda av skogen. De har varit hamlade och är ihåliga. En gång tittade jag ner i ett hål och möttes av två mårdögon.  Fina hällar på nordsidan. Strutbräken sydväst om ängen.

​

Stora Tängsholmen. Det finns två båthus i södra sundet. Man kan förtöja vid den nyrenoverade bryggan. Tillhör Flatholmen. På ön finns många gamla träd och idegran. Intresantast är runt den igenväxta ängen. Där finns också en härlig ek med grov sprucken bark. Den är i sin fulla tillväxttid kanske 250 år gammal och har försvarat ett område kring sig, men runt den står en ring av fullvuxna tallar som gärna skulle ta över platsen.
Titta på alla gamla träd och Idegranarna.

​

Södra Tängsholmen
Hårt huggen, mycket unga idegranar

​

Skortörö hällar

Fågelrika hällar. Under många år var där alltid mycket skarv. 2022 har skrattmåsarna tagit över och ålkråkorna är borta.. Förutom vitfågel häckar två par svärtor, vigg, gås och en liten dopping. Jag får det till Svarthakedopping, men de ska inte häcka i saltsjön speciellt om det finns rovfiskar. Eftersom Torsk och gädda inte längre finns så kanske de ändrat beteende. Spännande.

Efter diskussion med Johan och Oscar konstaterade vi att det var Småhakedopping.

Man ser även knipa och gräsand. Gravand såg jag i maj. Örnen brukade kalasa på Ålkråkornas ungar, kanske håller skrattmåsarna dem på plats. Gråtrut, fiskmås och tärnor finns det gott om . Havstrut på skären i sydost.

​

​

Rövarskär

​

Är fint. Klippor, lätt att bada. Kolla tider för fågelskydd brukar vara till 10 juli.

​

​

Hultö

​

Det mesta är ogenomträngliga hyggen. Men det finns ändå en del att se.
Östra kusten har en fin skärgårdsskog.
Rakt norr om sydligaste udden finns en ganska stor högplatå som har mycket höga värden. Det är en tallhed med rätt mycket döda, levande omkullfallna och gamla träd. Hyggena går ända fram och området har tappat mycket av sin karaktär, men fint.
Om man går i land mellan södra udden och båthuset så finns igenväxande ängar, i kanten finns många fina ekar.

​

Hultö ängar

​

På 1943-års karta ser man ett stråk av ängar från Hamnösundet till Syd Hultösundet. Det går bra att ta sig fram, men inte så kul. Jag la till innanför bergholmarna i Hamnösundet. I början är det igenplanterat med gran. Granarna har blivit så stora att det går att gå under dem. Sedan kommer man fram till mer öppna ängar. Vid västra kusten finns en hel del fina krokiga ekar i brynen. Annars är brynen igenväxta, mest med gran.. Bakom finns ofta rester av fina bryn. Uppslagen på ängarna är hårt betade av älg och råddjur.

Skogen ner mot Hamnösundet är fin.

​

Vid gården  finns några ängar, men det är som tomt. Jag var där tidigt på våren när ingen annan var på Hultö. Mycket asksly och mitt i det hittade jag lind. En riktigt fin gammal skogslind finns det okså. Ganska mycket hassel.

​

​

​

Norra Kvill Nationalpark

​

Ganska långt att åka, nordväst om Vimmerby. Södra Sveriges mest urskogsliknande skog finns här. Tyvärr höggs de största tallarna på 1800 talet, men nationalparken avsattes i början av nittonhundra talet. Det är ett litet område som är fint, Syd om men framförallt väst om storgölen och upp mot utsiktsberget. Det är småländsk blandskog. Väl värt ett besök.

​

​

​

Natura 2000 EU-skyddat område. Yxnevik – Västrumsfjärden

​

En fantastisk hagmark som säkerligen har varit rätt mycket ängsmark. Gamla lindar, inte grova men gamla och krokiga. Dessutom Alm. Lönn, Ask och Ek. Gräsmark. På bergen fins skog som man bättre hittar på öarna.

​

Man kan lägga till i någon av vikarna och gå fram till den stora åkern. Glöm inte den norra delen den är mer mystisk. Ganska nära vattnet mellan vikarna finns några häftiga klippblock överväxta av lind. Nästan en grotta. Gå i dalarna. Ett fint alkärr finns också.

​

​

​

Naturskyddsområde en udde i Västrumsfjärden

​

En igenväxande hagmark med övervuxna ekar och gamla träd. Fint.

​

​

​

​

Gåsfjärden

​

Från Blankaholm in förbi Solstadström finns ett Klultureservat utmed viken. Man kan åka båt en bit in, det blir fort grunt och sedan fortsätta för fot.

​

På Björnhuvudsfjärden. Nord ost om Björnhuvudsö finns ett litet reservat med lövskog.

​

Solstaström

En dag i slutet av maj åkte jag till Solstaström. Ett kulturreservat längst in i Gåsfjärden. Det tog en timme med Boman. Under vägen vid Äskestock. Det är trångt. Efter bron får man ha någon i fören som tittar på botten. Jag klarade det själv.

I Solstatröm kan man inte åka upp för strömmen, man får stanna där bryggorna tar slut.

 

Kulturreservatet består av hus utmed strömmen. De ligger vackert i sluttningen. Byggda för drygt hundra år sedan.

Tyvärr är det väldigt renoverat och fräscht. Man får ta fram sin fantasi, men då blir det fint. Skjulen är ombyggda till garage, men många finns kvar. Jag irriterade mig på alla vita breda foder och dropplister, det var ju dumt.

Men ju längre jag varit där dess mer såg jag av det vackra. Ett Folketspark finns vid sjön ovanför strömmen. Två broar med väg på bägge sidor. Jag tror att husen är byggda av de som jobbat i stenbrotten och skutskeppare.

Speciellt fint var alla höga granitgrunder, stora tunga röda block. Det behövdes efter som det sluttar så brant ner mot hav och å. Likadan grunt i röd granit finns i första huset på väg mot Skaftetesbrygga.

 

I mynningen av viken ligger Solstaö, jag var inte i land, men det var en fin vegetation av medelålders ekar, någon gammal och någon lönn. Titta när ni åker förbi.

 

 

På hemvägen tog jag en tur till naturreservatet innan för Björnhuvudsö mitt emot Göljerum. Det är litet, mycket litet. I beskrivningen står det att det är trivialskog med inslag av ädellövträd.

 

Först möttes jag av eksly som nog är svårgenomträngligt på sommaren sedan gick jag vidare och det blev riktigt fint. Jag tror att man tagit bort granarna.

 

Bland ekslyt hittade jag några skogslindsuppslag. Kan vara svårt att skilja från all hassel som finns i lundar av denna typ.

På andra sidan av den igenväxta slåtterängen hittade jag några unga lindar och letade efter moderlinden, hon borde funnits som stubbe, men jag fann henne inte.

 

Historien är nog så här. Först var det mycket lind och hassel (stenålder). När bönderna kom så slog man den blöta ängen och tog bort sånt som var lätt att ta bort. Förmodligen hamlade man rätt mycket lind.

Eken blev vanligare, den blir det när det finns plats. Så höll det på tills motorsågarna kom och man började städa.

Tog bort de gamla ”fula” stubbarna. Skogsvårdsstyrelsen rekommenderade att man tog bort ändå mer för att föryngra.

Så slutade man slå ängen och lät det vara tills det blev dags att hugga ekarna. Då var det någon klok person som förslog att man skulle spara udden och kanterna kring ängen.

Några gamla träd finns inte kvar men det är fint. Många ståtliga ekar i yngre medelåldern, drygt 120 år. De har stått inklämda av lite gran så de är ganska högstammiga, många.

Linduppslaget såg man nog. De äldsta ynglingarna är ca 30 år. Kanske från när det skyddades. Men egentligen är de nog samma individ som moderlinden, det ser ut så. På västsidan kan kanske finnas någon fröplanta.

Moderlinden har lagt ner sina grenar och spritt sig cirkelformat. Korna har betat, men en del grenar har slagit rot och fått näring från modern och väntat på sin tid.

Några lönnar har trängt sig in såg ingen ask eller alm.

 

På vägen hem åker man runt Henriksberg, akta bränningen. Det var kul att se ekodlingen mot vattnet. Man ser också slottet om man vill.

​

​

​

​

Innanför Borsö sund

Man kan gå på en väg runt sjön, men det är en tråkig hyggesskog.

​

​

Borsö

Förstörd av kalhyggen. Finns några ekar vid ängen. En snygg berghylla med ormbunkar.

​

​

Lindholmen söder om Hultösund

Fantastisk Lind. Oerhört otillgänglig. Man får gå igenom enar och rosbuskar för att komma under linden som står mellan stenarna (naturligt stenröse) . Vilda skogslindar står ofta så.
Moder linden har nog ruttnat ner den har lagt ner sina grenar som har grott. Troligen hamlades de på artonhundratalet.
Linden är låg, det är mycket högört, men fantasin kan spela när man står under löverket.

​

​

Örö

​

Ta en tur genom Örö och Hamnö finskurna skärgård. Från Klåvskär tar man sig med hjälp av eniroappen genom skärgården mellan Örö och leden. Åk tillbaka utanför Örö.
Det är långt och tar tid, men är härligt. Om du åker slup så åk tidigt,  ta med både frukost och lunch. Det finns inga speciella promenader utan det är båtturen som är spektakulär.
Man kan promenera på Örö, men det är en besvärlig stig med mycket högört. Det beror på att det är mycket morän på Örö.
De större öarna i denna skärgård verkar ha fin skog, men de är små så fokusera på båtresan ta med kikare, mycket fågel. Ta med två telefoner med eniroapp, den behövs hela tiden och laddningen håller inte hela vägen.

www.wistroms.se

​

​

Klåvskär

​

Favorit för många. Salamander och klippor med utsikt mot havet

Norr om Örö, nära sälskyddsområde.

​

​

Stora Skortörö

​

På sydöstra kusten finns rätt myckt "ormtallar". Det är en genetiskvariation av tall. Ibland kan det vara svårt att avgöra om det är uppväxtförhållanen eller genetiken som orsakat ormigheten. Men här är det tydligt genetiskt. Kul att  se.

På Långö finns det ormtall vid spngen över Norra sund och på Manshomen på  berget norr om Arvid.

​

Det finns också några igenvuxna ängar.

​

Idö

 

Tämligen nybyggd skärgårdskrog. Man kan ta en promenad ner till byn och upp i lotsutkiken.

​

​

Lindturen

Ta en tur till våra närmaste skogslindar.
Skogslindar är ett helt annat träd än Parklindar, en annan art. Du har nog aldrig sett en riktig skogslind.
Gör det i av juli när lindarena blommar och sjunger.
Börja på Stora Fänglösan. Denna lind har utvecklats med väldigt lite mänsklig påverkan och verkar inte heller ha blivit betad. De enda spår man ser är efter Stig Johansson som ville göra fint och tillgängligt.
Modelinden står i ett stenröse, lindar gör oftast det. Den har lagt ner sina grenar så nya stammar har växt upp i ringar kring modern. (Ibland kan man hitta sådana här ”lindringar i skogen och räkna ut var moderlinden en gång har stått för kanske två tusen år sedan)
Fortsätt till Norra Tängholmen. I kanten av den igenlagda ängen finns urgamla hamlade lindar med hål och krumbukter.
Fortsätt till Lindholmen söder om Hultö, (fågelskydd till 10 juli) en tivoliupplevelse, läs nedan.
Ha på dig kläder och skor som skyddar mot taggiga rosor, enar, slån och stenar.
Under en lind är jorden bördig så det växer ofta högört.

 

​

Östra Skälö pizzeria

Skriv

​

​

Vistingsö

Rätt gammal skog som växt upp i skogsbete. Mycket tallticka.
Det finns en ek som är mycket spännande. Längst ner är den gammal, skrovlig bark, kanske tre fyra hundra år. Ungefär en meter upp blir barken slät, men stammen är lika tjock och fortsätter uppåt. Hur blev den så? Troligen hamling och så en enda gren som gick rakt upp när hamlingen slutade. Har aldrig sett något sådant.

 

 

Äppelholmen
 

Skärgårdsskog som  har någon form av skydd.

Ön är nära, liten och fin att göra utflykt till.

 

Finns en sedan länge igenvuxen äng och en fin tall som Andreas hittat.

​

En speciell ö. Stor variation på marken mycket hoppmossa och även blåmossa. Det finns gamla tallar med grova låga grenar. Ungträd har trängt upp och avbarrat de låga grenarna.

Det häckar Tjäder under en gles granbuske. Det är framförallt marken som är fin. Det verkar som att ön inte har varit betad på lång tid, ändå har skogen varit glesare, kanske har man huggit ved på artonhundratalet.

​

Förutom de olika arterna av hoppmossa och den fina mosaiken på marken så är Andreas Tall besöksvärd. Detta år (2020) har frodas den, massor av åsskott, men inga fjolårsbarr. Den har nog haft tufft några år. Den står i en skreva och har låtit sina nedersta grova grenar breda ut sig över hällen. På ena sidan  konkurrerar dessa hällskott med renlav. Grov och gammal. Om det varit betade djur hade den trampats sönder. 

Åldersbedömning av en tall på så här mager mark är nästan omöjlig, mellan 200 och fyrahundra år är troligt. Den har en Tallticka på en gren högt upp.

​

En av Sveriges finaste utsikter. Man ser nämligen till oss.

På berget ser man från blåbärssundet till Eknö. Från Piparholmen till Hamnklabb.  Gåshällarena, inloppet till Flagen, Fögelholmarna, Garskärsudd, Skjortörörhällar. Och framförallt Långö och Ängsholmen.

​

Badstället är påsyd västra udden. Plan häll som inte går ut i vattnet,  man får hoppa i.

​

​

Ljungholmen är vild

​

Ljungholmen ligger norr om Piparholmen. Ön är bergig skogig och vild. Förhållandevis lättgången. Väl värd ett besök. Trots att den är liten så får man ett intryck av vildmark. Rekomenderas.

​

​

Måsö
 

Förstörd av hyggen.

På södra delen finns skärgårdsskog och en igenvuxen äng med några fina ekar.

Om man lägger till på sydligate udden och går i land i den lilla viken precis väster om udden så finns det en ganska fin skog med några roliga, fina och ovanliga tallar.

På några höga toppar finns spännande rösen. På ett ställe är det flera stycken, ganska små infallna i mitten. Med lite fantasi kan vi tänka att det är säljägargravar. Några tusen år gamla.

Småöarna vid Blåbärssundet är fina utflyktsöar när vädret är dåligt.

​

​

Ekkrattskog på Måsö

​

Fantastisk om årstiden är rätt. Anddra årstiderär det svårtytt. Det ska vara sen lövsprickning för ekar

​

Jag kom från Stora Kuggen gick mellan Fänglösan och Nävelsö. Det skimrade i ljusgrönt på Måsö Nordöstra udde. Ekar skimrar i maj. Eftersom det var den sista maj och därigenom sista dagen att fira ekarnas utslagsfest så åkte jag dit.

 

Måsö är hårt huggen och ganska tråkig, men något lockade. Längst ut på Nordöstra uddens sydsida finns en liten lagun. Skimrande klart vatten och några decimeter djup, stenbotten, utanför lagunen förtöjde jag båten.

 

Nu öppnade sig ganska smala krokiga ekstammar, många. Liljekonvalj på marken. Det som jag sett från sjön var de samlade ekkronorna. Jag förstod att det var detta som Åke Janhem beskrivit när han var här på 1940-talet. Men då beskrev han ekkratt som en uråldrig låg pinnskog av ek. Omöjlig att gå igenom, omöjlig att njuta av, orsakad av markens karghet. Han slog fast att detta var en urgammal skogstyp som bara fanns i Södra Tjust.

 

Nu kan jag se att han hade fel. Jag slår ihop hans observation med Lennart Ottosons på Marsös berättelse. Lägger till lite av min kunskap och tittar noga på vad som finns att se.

 

Stammarna är inte grova. Alla stammarna verkar lika gamla. Barken skrovlig, indikerar ålder, men inte väldigt gamla så som senvuxna ekar kan vara. Inte senvuxet, de hade satt fart på ungefär samma gång. Krontaket täcker himlen, kanske fyra meter upp. Inga låga grenar. Allt detta tyder på likåldrighet och att höjdtillväxten, som beror på markens bördighet, är klar.

 

Vid bergskanten stod några riktigt pampiga låga tallar, med vissnande grenar långt ner på stammen, grova grenar i kronan, djup storflagig bark, de är gamla  och var stora innan ekarna började växa.

 

Mitt bland ekarna fanns också några tallar, högre än de gamla och nästan lika grov bark, men det är tydligt att de växt upp tillsammans med ekarna.

 

Nu tittar jag på marken. Några av ekarna visar tydligt att de kommit från ett ekollon utan några komplikationer. Några av ekarna kommer från klumpar och andra kommer i knippen som rotskott.

Klumparna är ruttnande med hål i. Klumparna är gamla. Så här måste det gott till:

 

På artonhundratalet var bristen på vinterföda åt korna stor. Man hamlade ekar och gav lövet till korna när höt tog slut. Normalt hamlade man från drygt meterhöga stubbar så att djuren inte skulle beta av löven under sommaren. På Marsö gick djuren på Vistingsö och på själva Marsö. Ängarna var inhägnade, men betet i skogen räckte under sommaren, så djuren behövde inte transporteras till Måsö, det hände väl ibland, men sällan. På Måsö hade de några riktigt fina slåtterängar, men något hårt betestryck blev det inte, därför hamlades ekarna mycket lägre än vad böckerna säger. När dynamiten och dikesgrävandet satte fart i början av nittonhundratalet så slutade man ta in eklöv till korna. Och denna udde fick vara ifred, ekarna började växa, de var redan etablerade så de konkurerades inte ut av granar. De som kom från ekollon med samma kraft som de som kom från etablerade men trötta små stubbar. Betesdjuren kom sällan hit, kanske några ungdjur, men det var enklare att ha korna hemma och får var inte att tänka på.

 

Detsamma hände på Händelöp där Åke Janhem förfasar sig. Evert Taube hade på trettiotalet beskrivit de lummiga ljusgröna fälten, samma ekkratt. Han gick nog inte iland.

 

När skogen fick vara ifred satte stubbarna fart, på en gång grodde ekollonen och tät slyskog tog fart. När Åke Janhem beskådade ekkrattet så såg han resterna av de urgamla stubbarna och bestämde att detta var orörd urskog, som det var så modernt att prata om på den tiden. Nu har åren gått och slyt har blivit träd, kanske 140 åriga ekar. Smala och krokiga. Några som kommer från stubbarna kanske är 540 år, vem vet?

​

När jag nu skriver detta våndas jag över att det kanske får någon att vilja gå dit och förädla, synliggöra, snygga till. Gör inte det!!!. Området är litet och varje ingrepp förstör hela den unika biotopen. Låt bli! Titta, men inte röra! Låt stå!

​

Nu blir det bättre, ändå bättre. Jag tittade ner i ett stup och bland ekar, alar, oxlar såg jag något som förundrade.

Det är inte långt till Skogslinden på Fänglösan , men mycket vatten i mellan. Där växte lind. Som en solfjäderlutande. Jag lyfte ögonen och på andra sidan dälden fanns mer. Det var ett krångel att kättra ner, men jag tänkte att här måste finnas något spännande. Jag hoppades på en tusenårslind eller något sådant. Det fanns lind på tre ställen inom en omkrets på tio meter. Några unga stammar som tog sig uppåt, men det mesta var liksom solfjädrar av kvistar. Jag har sett detta ofta och vet att det är en moderlind som lagt ner sina grenar och de har slagit rot och bildat nya träd.

​

Desperat letade jag efter någon gammal stubbe, men det fanns ingen. Det måste varit ett frö som kommit med vattnet och mirakuöst slagit rot. Mirakulöst eftersom det är ett mirakel varje gång en skogslind lyckas föröka sig med frön. Det brukar bara ske i djupa rösen under speciella förhållanden. Här hade linden fått ett kort liv, men hunnit lägga ner sina grenar som slagit rot på tre ställen och där bildat lite skogslind.

 

Ska vi våga oss på en tidslinje även för detta. Tror att vi får ge oss tillbaks till artonhundratalet. (Lindarna på stora Tängsholmen är oerhört mycket äldre.)

Fröt flöt iland tillsammans med några hundra syskon och ett frö lyckades växa bland alar och ekar. Kom troligen under några stenar där ingen annan växte. Lyckades hitta lite ljus och väntade på sin tid.

Någon gick förbi och hämtade eklöv och ljuset kom ner. Linden satte fart och blev ett ungt träd. Mumma tänkte bonden och tog in lövet och täljde knivskaft av stammen. Men kvar fanns den unga stubben och några grenar som låg utmed marken och det är dem vi ser idag.

 

Oj oj, vilka upplevelser man kan få den sista maj, en riktig ekfest kryddad med skogslind.

​

​

​

Norra Marsö

​

På 1943 års karta ser man att ängarna går ner mot nord. Jag lat till innanför de små bergöarna. Först lite skog och högt gräs sedan var vägen slagen ända fram till byn. En ganska kort väg så jag valde att också gå ut på nordöstra udden. Fin väg ända fram till utsikten med bänk.

​

Många gamla fina ekar utmed ängskanterna de är låga, men gamla. Jag blev också imponerad av att det fanns många gamla tallar som haft grenar ända ner. Nu tränger ungträd. Tallarna var grova, grova grenar, yviga och låga. Riktiga skärgårdstallar. Fina.

 

De hade också gett sig på några torra magra ängar som de slår. Kan bli riktigt fint. Jungfru Maria Nycklar på ängen söder om nordöstra udden.

​

​

​

Mansholmen

Fötöj vid Arvids brygga.
Efter ekskogen förbi Suez utmed östra kusten är det fint. Gamla träd, en igenvuxen äng.
Björn Holgersson har tyvärr varit där och städat, men han lämnade mycket. Jag frågade pappa om han hade städat och det förnekade han. 
På vägen tillbaks kan man titta på murgrönan som växer på några ekar som står i kanten av den övre igenväxta ängen. Diket mot mansholmströmmen är fint.

 

 

Piparholmen
 

Fin skärgårdskog med mycket tallticka. På sydöstra stranden finns några små hamlade ekar.

​

​

Ängsholmen

De flesta ekarna höggs på sextiotalet, men ön är på väg att återhämta sig.
Området norr om vassängen mot den stora viken i flagen är spännande.
Garskärsudd är fin.
Området i sydväst är också spännande.
Det finns en fin ek vid stranden i viken mot Fögelholmarna.

​

 

Långö
 

Branterna mot söder är fina.
Tallheden mitt på är fin.
På bördiga marker, de tallar som Björn Holgerson lämnat är på väg att bli fina och ger skogen karaktär.
Ängarna är fina. Orkideer barkom ladan och på mellanängen södra kant mitt på. Orkideer fanns även på den igenplaterade ängen väster om Pontus och Madelene.
Två fina ekar finns på udden mitt emot båthuset.
Skogen är på väg att få allt finare karraktär. Man kan hitta mycket spännande nästan överallt. Stor variation.
Lämna gärna vägarna och titta i skogen, du hittar mycket spännande.

Körvägar för promenader finns överallt.

​

​

Utsikten på Södra Långö

​

På berget längs södra Långö finns många fina utsikter. Man ser ut genom Hamnösundet och ut genom Suez. Man får lämna vägen och gå ut på berget.

När Björn Holgerson och mäklaren skulle visa Långö var det denna promenad vi fick gå. Stockholmare gillar utsikter.

​

​

Brännvinsholmen, i Blåbärssundet

Liten ö med en kul tall som Andreas hittat.

Vilken av öarna som heter Mjölkholmen och vilken som heter Brännvinvsholmen är hemligt.

​

​

Leden öster om Nävelsö Stora Kuggen

Fin utprickad led.

​

Leden används av Marsö och Nävelsö. De åker fort, men där finns mycket grund. Var försiktig innan du hittar.

​

Jag tror att tanken är att man åker från märke till märke och håller ut för landutgrundningar, märkena står ofta på bränningarna, så tjära inte.

​

Om du kommer söderifrån:

​

Åk rakt mot märket som står på udden, det är vitt med blåa band. Ska vara öster om dig.

​

Håll ut för uddarna, men gira babord mot nästa märke som står på en bränning, även detta märke ska vara öster om dig, känns lite konstigt. Vitt med svrat band, gul reflex.

 

Sikta på nästa märke, också på bränning. Svart  med vitt band. Detta märke ska vara väster om dig.

 

På en udde står ett svart märke med vit topp. Ska vara öster om dig.

 

Över fjärden mot ett märke på bränning. Svart med blank topp, ska vara öster om dig. Håll ut lite för udden och du är igenom.

​
 

Detta är leden från Marsö till Åldersbäck, det kommer ofta en båt titta hur den åker och försök att minnas.

​

​

​

Östra Nävelsö

​

En kort promenad som inte passar för turister. Det är ganska högt gräs och bergigt.

 

Jag förtöjde i viken innanför Sydöstra udden. Först står ett märke på ön. Sedan ska man runda ett annat märke, denna gång gjorde jag inte det utan gick rätt in i viken. Bottennavigera.

 

På ekonomiska kartan från 1943 så ser man att det är några smala ängar som går från byn och hit. Norr om ängarna går en stengärdsgård. Ängarna är verkligen mycket smala och har nog inte slagits på 70 år så träden är höga, men ängen finns kvar under träden. Orkidéer. Mångstammiga ekar i kanterna. Fantastiskt att ängarna brukats så sent. Hos oss är de motsvarande smala ängar nu skog, las nog ner för minst 120 år sedan.

 

När man närmar sig byn öppnar det sig och man ser husen. Jag gick en lite bit till så att jag inte störde. Här finns nu de öppna ängarna där Rune tog vinterfoder till fåren under 1980 talet.

 

Hem gick jag först på en stig som gick upp på berget norr om ängarna, så småningom övergick stigen till att gå på berget. Man kunde se Vistingsdjupet och Båbärssundet. Ängsholmen och Måsö.  

​

​

Nordöstra Nävelsö

​

Om man väljer nästa vik så är det ungefär på samma sätt.

Lite sämre, lite enklare. Har man tur så finns det en stig som klipps, ibland. Man kommer till Nävelsö norra hamn, men kan även ta av till byn. Jag hade tur och hörde grisarna glatt grymta i vassen och såg dessutom en man på traktor.  Orkiden Nyckelblomster (Jungfu Maria Nycklar) fanns även här, på en igenväxande äng nära byn.

 

Det finns en blå stig genom skogen till nordöstra udden, där det finns en bänk och utsikt som ju turister brukar gilla. Stigen är väl markerad genom skogsmark.

​

​

​

​

Västra Nävelsö

Är bergigt och svårpromenerat.

​

 

 

 

Stora Fänglösan
 

En fantastisk lind på sydsidan. Moderlinden står i ett stenröse och har lagt ner sina grenar på marken som slagit rot och blivit nya träd som lagt ner sina grenar som slagit rot.
Fyra eller fem ringar kan man se. (se Lindturen och Lindar ovan)

​

​

Vassvägen mellan stora och lilla Järö

Kul väg med huggna vassleder, Vet inte hur djupt det är. Man kommer inte igenom vägbanken utan måste vända. Troligen kan man åka in till bokreservatet vid Helgerum, har inte prövat ännu.

 

 

Maren och Ytterhult

Det är en fin tur genom den smala kanalen in i Maren. Om det är lågvatten så bottnar slupen. Och Bomas propeller kan hitta sten.

Inne i Maren ser man gårdarna på ena sidan och hagmarken på den andra. Hagmarken är av mycket hög kvalitet. Ädla lövträd av hög ¨ålder.
Ett tips är att botanisera på halvön. Jag la till på utsidan och gick hela vägen förbi Ytterhult, fin promenad i jordbrukslandskapet. Finast var de överåriga mångstammade lindarna på halvön.

​

Maren och Näset.

Utmed kanalen finns kanske skärgårdens vackraste natur. Det är betat och många urgamla lindar som varit hamlade. Betet med kor verkar ha varit kontinuerligt. Om du vill se Bullerbyns idealnatur så är detta bästa stället.

​

Det finaste är området söder om kanalen. Det är inte stort men känns rätt stort. Det är fantastiskt. Vårblommor och ängar. En hagmark när den är som finast.

 

Om man fortsätter in mot Näset så får man passera ett skogsparti som egentligen är en igenvuxen hagmark. Det är bergigt och svårt att ta sig fram. Det finns mycket fint att titta på men är inte särskilt turistigt.

 

Har man tagit sig igenom skogen så kommer man fram till en grusväg som ringlar fram i en fantastisk natur. Ängar, blommor, betesholmar. Urgamla träd. Det är fint, men känns inte lika gammalt som vid kanalen. Åkrarna odlas med hö.

 

Kanalen är grund.

Med Boman måste man ro även vid normalvatten annars slår propellern i stenar. Med slupen måste det vara högvatten för att man ska komma igenom.

​

​

Flatholmen
 

Åk och hälsa på Åke och Siv Nilson, besök deras museum och köp keramik som dottern tillverkar, det är fina grejer. Museet är ett skutmuseum och Siv brukar berätta spännande historier från sin tid som skutskeppardotter. Man kan gå en kort promenad över Flatholmen.

Telefon Åke Nilsson: 0738 429 066

www.flatholmen.com 

​

Helgerums slott

skiv

​

​

Muleglo kallkälla
 

Finns vid stranden mellan Muleglo och Narsvik, men jag har inte hittat den.

​

 

​

Ängarna på Muleglo

​

Detta är en utflykt som jag inte rekomenderar. Skogen är hårt huggen och ängarna gödslade. Dikena är uppgrävda med stora maskiner.

Man kan lägga till vid Henrikstorpet och gå på en väg över ängarna mot gården. Man kommer över vägen och kan fortsätta. När man passerat gården så kan man fortsätta över ängarna ända bort till Navelsvik.

Två sevärdheter.

En gammal ek som överlevt två hyggen. Först stod den öppet i några hundra år. Sedan växte det igen, höggs och har växt igen igen. Det hela är orört så man kan se hur eken kämpat. Mellan gården och Henrikstorpet.

Nattviol på ängen mellan gården och Navelsvik.

​