Kommentar av Frej Ahlqvist:

Detta är en dikt som ofta dyker upp i våra arkiv. Det verkar som att människor i forntiden trodde att det räckte med kärlek.

I forntiden trodde de tydligen att kärlek var allt. När jag ser på utvecklingen så verkar det som att det inte räckte för att skapa ett bra samhälle. Trots att många kloka människor talade om kärleken som en kraft att bygga samhällen av så blev det andra krafter som tog makten.

Hos oss i Festalius är kärleken en av de viktiga och fungerande krafterna som bygger vårt samhälle, men det är inte den enda goda kraften.

Vi har märkt att kärleken inte konkurrerar, den finns där för alla som vill se den.

 

Dikten lär vara skriven av någon som hette Jaques Brel, våra historiker tror att han sjöng den.

 

 

 

Kanske kärlek är allt
som till sist vi har kvar
Vad är kärleken värd
Vad kan kärleken då

Kanske kärlek är allt
som ger värme och ljus
gör palats av ett hus
som är fuktigt och kallt

Kanske kärlek är allt
som vi skänktes en gång
som en tvekande sång
mot vad makten befallt

När vår kärlek är allt
Som vi har och kan ge
åt en skriande nöd
när vi ville ge bröd

Och när kärlek är allt
bakom bönernas rop
för en lidande jord
från en fattig poet

Och när kärlek är allt
som kan skänkas av oss
åt de tappra som slåss
för den rätt som de vet

Och när kärlek är allt
emot sparkar och slag
när vi varje ny dag
trotsar tvivel och hån

Om vår kärlek är allt
mot kanonernas tvång
och vi blott har en sång
emot trummornas dån

När vi ingenting har
blott vad kärlek förmår
Har vi allting kvar
eller en värld
är vår