”Det blev bättre” har äntligen mött publiken
Det blev en magisk försommarkväll i Magasinet när ”Det blir bättre” ensemblen hade smygpremiär. Ensemblen består av gitarristen Erik Mjörnell, sångaren, saxofonisten och skådespelaren Erik Winqvist och basisten och trumpetaren Tobias Grenholm. Regisserade av Christine Löfgren.
Låtmaterialet var idel välkända låtar från 80-talet och framåt. Insprängt i låtarna dök det upp små korta lyrikfragment, som när Erik Winqvist mitt i Carolas schlager ”Det regnar här i Stockholm idag” citerade Kristinas Lugns rader ”jag är ingen schlager, jag råkar bara handla om samma saker”, eller som när han citerade Tomas Tranströmer mitt i en rökig blues inspirerad av Elmore James.
Första akten drog snabbt igång när Erik Winqvist rockade runt med låtar som ”Flickorna på TV2” och ”Ska vi älska ska vi älska till Rock’n Roll”, även Ted Gärdestads ”Rocking and Reeling” fick vara med. Så plötsligt avstannade det med den allvarliga och fina låten ”Jag och min far”. Då stannade tiden i det anrika gamla Magasinet.
I andra akten fick allvaret mer plats, där fanns en monolog om hur vi hanterar vårt behov av gemenskap genom att ibland definiera oss utifrån ”dom andra” och i ”Under ytan” förstod vi hur vi ibland har svårt att agera så som vi vet att vi borde. Lite mer positivt blev det när vi fick höra att kärleken blir starkare och sannare med åren och när vi lyssnade till berättelsen om Rolf som ville ha ett bättre liv och försökte omstarta sitt liv, det fungerade dåligt, men när han omstartade sin självbild så gick det bra. Och plötsligt fanns empatin och kärleken på plats.
I tre låtar fick vi också lyssna till Håkan Hellströms visdomsord, bland annat att vi ska ”fortsätta” och ”att det bästa inte hänt än”. Avslutningen blev ljus med låtar av Laleh, Winqvist och Petra Marklund.
Temat för föreställningen var, som titeln säger, att det blir bättre. Förklaringen till detta påstods vara att ”allt det vi varit med om finns kvar och så länge det fylls på med mer och mer så kan det inte bli annat än bättre”.
I programtexten på hemsidan läser jag att föreställningen är trendigt opac, det innebär att man skymtar betydelser men inte riktigt ser dem, det är nog därför som föreställningen känns så lockande och härlig, både känslor och intellekt får sitt, kryddat med lite nostalgi från alla de kända låtarna som känns otroligt fräscha och i tiden, beroende på att tolkningarna är så personliga.
Erik Mjörnells gitarr och Tobias Grenhoms bas var av världsklass. Det svängde och musikerna följde varsamt med i Erik Winqvists alla infall. Erik Winqvist kan konsten att framföra en text så att allas öron öppnas på vid gavel och man undrar vad som ska hända, spänningen hålls vid liv och så plötslig jublar musiken och sången. Erik Winqvists saxofonsolon kunde ha flyttat berg när de fyllde lokalen med kreativitet och klanger.
Under pausen bjöds det på ett glas vin i kvällssolen och sorlet i publiken ville inte tystna, men så började Erik Mjörnell att spela ett italienskt solostycke på gitarren och konstens magi var åter på plats.