​

1. Kärleken till det han såg.

Evert Taube beskriver det han ser. Påtagligt noggrant och exakt. Jag menar att han inte tolkar det han ser utan beskriver det. Eftersom han är en kreativ poet så ser han mer än vi andra ser. Han ger liv och rörelse till bilderna och vi förstår att allt det han skriver är sant. Sant med poetens rätt. Andra poeter lägger mycket kraft på att beskriva känslor och ytterligare fördjupande dimensioner. Evert Taube lämnar sådant till oss som lyssnar. Han beskriver det han ser. Han ser en spännande värld.
 

2.Han försvann ofta.

Evert Taube var extremt närvarande och så plötsligt försvann han. Orkade han inte vara kvar? Blev det för intensivt? Var han rädd och flydde? Hans försvinnande gjorde ofta att man såg honom som opålitlig, framförallt visste man inte vad han skulle ta sig för. Han uppträdde ofta ansvarslöst. Jag tror inte att han flydde från något. Han gav sig iväg till något. Han tyckte nog att det var tråkigt och ville ha kickar och då drog han och blev totalt närvarande någon annanstans.
Detta gällde i de små sakerna i det dagliga livet och syntes också i hans resor.
 

3. Var han politisk. Tog han ansvar för att skapa ett bra samhälle?

 

När jag var ung kritiserades Evert Taube för att han inte var politiskt medveten. Man sa att hans låtar var opolitiska. Idag inser jag att det var fel tänkt. Taubes verk är politiskt ansvarsfulla, på sitt sätt. Han intreserar sig inte för sin tids ”ismer” och politiska dogmer. Han ser livet och tror på det. Han vill ha ett mänskligt och bra samhälle. Han tror på de eviga, men svaga krafterna, nämligen snällhet, äventyr och kärlek.
 

Tänk er att man om tvåhundra år gräver i gamla arkiv och hittar ”Den glade bagaren i San Remo”. Framtidens litteraturhistoriker börjar tolka texten och finner att det är en hyllning till individens frihet att bygga upp små lönsamma företag. Och att det är bra att marknadsföra sina produkter med positiva tjänster, som sång. ”Ju mera bagarn sjunger dess mer hon sälja får”. Det behövs inga teorier för att ta del av den kommersiella familjelyckan i bageriet. Låten är en käftsmäll på den samtida fascismen, kommunismen och nazismen.
 

Eller tänk på Fritjof Anderssons paradmarsch. Där Fritjof och hans krigarkamrater följer sin instinkt att ge sig ut i världen, men de tar inte med sig Kalasjnikov och granater, nej, istället erövrar de världen med sång och spel. Och det viktigaste, om de inte är välkomna så åker de hem igen ”säg bara till så går vi hem” upprepar han envist i varje vers. Det är politik, riktigt bra politik.

​

4. Beundran för det han inte var eller förstod.
 

Evert Taube var en speciell människa, han reflekterade ofta över vad han såg, men levererade sällan några glimrande analyser. Han grävde inte ner sig i navelskådande eller tanketempel. Han skrev om det han såg. Men han beundrade samtidens filosofer, författare, poeter och professorer. Han blev själaglad när han fick beröm av Lars Forsell och hade gärna blivit invald i akademin. Jag vill mena att hans sätt att reagera är mänskligt och vanligt. Men det är synd att vi ska längta efter sådant vi inte har istället för att njuta av det vi har. Riktigt bra blir han när låter Rönnerdahl tala om detta, det gör han 1947. (talet finns på hemsidan)

​

5. Beskriver det han ser. Det konstnärliga djupet uppstår hos åhöraren

​

Beskriver det han ser. Det konstnärliga djupet uppstår hos åhöraren.

Hur är det med det konstnärliga djupet? Han beskriver det han ser och han beskriver det på ett sätt så att vi ser det klart och tydligt. Han beskriver också vad som händer, just då. Sedan går han sällan längre. Kanske för att han inte reflekterade över vad han såg, han analyserade det i alla fall inte. Men har det någon betydelse? Hade det blivit bättre om han hade styrt vår upplevelse. Jag menar att här finns en mycket av hans storhet. Han tillåter oss att själva reagera, tolka och fördjupa. Det gör vi automatiskt och på olika sätt, om vi vill. Kvar finns alltid den klara bild som han förmedlat och vårt undermedvetna reagerar omedvetet och utan att det kräver energi. Jag menar att detta är stor konst.

Att den konstnärliga höjden uppstår i åhöraren är nog något att fundera över.

​

​

6. Kvinnosyn, manssyn, människosyn.

Evert Taube får ofta kritik för sin kvinnosyn. Man påstår att kvinnan blir till en gudinna som sätts på en piedestal och så tillbes hon. Några andra gånger är hon en prostituerad, men oftast en vän figur. Det är definitivt sant att han är ett barn av sin tid, samhällets kvinnosyn var annorlunda på den tiden. Det är också sant att vissa ord ändrar betydelse med åren, när han skriver ordet ”lilla” om en kvinna så har det ordet ändrat sin betydelse, det han menar är ”vackra”, ”kära”, ”älskade”, ”söta”, ”underbara” eller något liknande. Han behandlade kvinnor med aktning och sympati. Han beskrev dem som han såg dem. Han var inte kvinna.

Så här ser jag det:
 

Kvinnosyn
När han skriver om dom han förälskat sig i blir de ofta madonnor eller så sätts dom på piedestal. Men är det inte ofta så vi reagerar när vi är förälskade? Under förälskelsefasen tror vi att den vi möter är gudomlig. Det såg Evert Taube och då skrev han det.
Det finns många andra härliga porträtt av kvinnor tillexempel damen i cigarraffären Tiger Brand, Mary Strand heter hon och är både kraftfull klok och hon tar makten över berättelsen.

Och så har vi Carmencita förstås, hon är en av de många kvinnor som avvisar honom. Första gången de möts är de unga och Evert lever i sin skära förälskelse. Carmencita, hon ser hans charm men avvisar honom, mamma och pappa är ju där och håller vakande öga på dem. Efter några år har de vuxit upp och blivit klokare och nu är det dags att leva ut drömmen. Carmencita har vuxit upp och blivit en klok kvinna.

Men mest skriver han om sig själv, även när det handlar om en kvinna. Han anser sig nog vara bäst på att skriva om sig själv och om det han själv ser.

 

Manssyn

Fritjof Andersson är hjälten, äventyraren. Den som vi drömmer om att vara. Han är ständigt ung och gör det som faller honom in. Det visar sig att hans infall leder honom till allt mer spännande äventyr. På något sätt kommer han ner på fötterna igen. Idag skulle vi nog beskriva Fritjof som streetsmart och dessutom är han alltid snäll. Det fungerar att vara snäll i Evert Taubes värld. Likadant är det i min värld, det fungerar att vara snäll.
Rönnerdahl är lite äldre, den belästa och kunniga, säkert doktorerad. Fortfarande en man som uppskattas av både kvinnor och män.

Om Fritjof består av kropp och själ. Så är Rönnerdal mindre kropp och mer intellekt. Rönnerdahl kan ta ansvar för sina handlingar. Han förstår att man ska göra rätt. Rönnerdahl minns hur det var att vara Fritjof Andersson.

Dessutom beskriver Evert Taube män som han träffar, han beskriver dem med ömhet och humor.
 

Människosynen är väl det viktigaste

Han är mångfacetterad i sitt persongalleri. Att alla människors har lika rätt att finnas är viktig för honom. Alla människor är intressanta. Ondskan behandlar han som en petitess, en användbar krydda. Genom att beskriva godhet och livets alla glädjeämnen får han världen att bli vacker. Människornas förmåga till godhet blir en självklarhet, precis som det är självklart att våra handlingar, det vi gör, resulterar i något. Det har betydelse vad vi gör. Han tror att varje människa påverkar sitt liv. Han ser godheten i andra människor och det fungerar. Det blir realistiska utopier.

När han skriver om kärlek, då blir det vackert.
 

7.Hur personen ser ut

 

Hur personen ser ut är viktigt. Han klär på sina alter egon, inte med kläder, utan med verklighet.

Han är noga med vad han klär på dem, det kan vara händelser, naturlyrik, situationer, berättelser. Han klär sina personer med verklighet.
Och allt blir sant.

8. Vänskap

​​

Evert Taube var vänfast, trots att han ofta försvann under långa tider. Han gillade de människor som stod framför honom. Ofta var han nog ganska jobbig, monologer var nog vanligare än dialoger. Men hans vänner kände sig sedda och bekräftade. Ofta jublar hans texter av beundran för folk han mött. Han minns, han relaterar, han låter tanken och kreativiteteten flyga. Svårare än så behöver det kanske inte vara.

​

Kärlek och passion var det som drev honom och den känsla han hade i stunden var total, den känslan var hela hans liv.

​

9. Evert Taube var extremt karismatisk. 

Karisman, hur han utnyttjade den.

Evert Taube var extremt karismatisk. När han kom in i ett rum avstannade allt och fokus föll på poeten. ”Det var som att han dansade in, utan att ta ett enda danssteg. Sedan fortsatte festen som om ingenting hänt”.
 

Han var alltid förvånad över den beundran han fick, inte över mängden beundran, utan vad det var som beundrades.
 

Ganska förståeligt, han var ett geni, hade begåvningar som gjorde att vissa saker var lätta att skapa. Andra saker fick han kämpa med och han ville nog beundras mer för det han kämpade med, än för det geniala som var så enkelt för honom. Detta sätt att reagera är både naturligt och mänskligt, men kan verka konstigt/mystiskt/spännande för åskådaren.
 

10. Musiken och texterna

Musiken kom precis som orden, intuitivt. Den fanns där när han behövde den. Påverkades av det som han hört.

Precis som för alla människor så skapas vår musik mest av upplevelser i de yngre tonåren. Taubes yngre tonår inföll långt innan Beatles och elgitarrer. Mikrofoner var knappt uppfunna. Sjömansvisor och skärgårdsvalser fanns. I Argentina ficka han höra en annan musiktradition. Den nordamerikanska musiken erövrade världen, men det var lite senare. Samtida kan man tycka, han måste ju ha hört jazz och evergreens, men det påverkade honom inte särskilt mycket, han var nog lite för gammal. Louis Armstrong var tio år yngre än Evert Taube. När jag vill göra jazz av hans musik så har jag inte så mycket att hämta, men bland de senare låtarna så finns det faktiskt en del att jobba med. Tillexempel brukar jag göra jazz av Dans på Sunnanö.

Det händer ofta att både pubiken och jag själv sugs upp av musiken så mycket så att vi inte hör texten, vi ser inte vad som verkligen står i texten. Vår bild av låten är redan etablerad i oss och vi slarvar igenom den som allsång. Det är kul, men det finns så mycket mer. När jag lyfter ner musiken förvandlas låtarna och betydelsen blir klarare. Låtarna får mening.
 

Taube bröt ofta upp sina låtar och kom av sig, eller kom på något annat att berätta. Jag tror att det var ett sätt att hindra musiken från att ta makten över texten. Jag gillar det.
 

11. I tiden

Det är inte många kvar som verkligen upplevt den tid då Evert Taube skapade sina mästerverk. Vi är tvungna att läsa om det. Eller så nöjer vi oss med att låtarna fungerar i vår tid, i vår kontext. Kanske betyder det att originalverken får en annan betydelse än de hade i samtiden. Detta kommer vi nog aldrig ifrån, men det är också just detta som gör det så spännande.

Låt oss se vad som hände just när Evert Taube skrev några av sina visor.
Efter andra världskriget satt Jean Paul Sartre och Simone Bovary på ett café och skämdes över att de inte varit aktiva i motståndsrörelsen, de hade aldrig varit nazister, men de tyckte att de borde gjort mer än de hade gjort. Vid samma tid satt Evert Taube i Bohuslän och skrev ”Det är krig och politik som  fördärvat vår jord” En sång om poetens maktlöshet. Men ett underverk sker när han träffar liten Karin på blomsterängen ”Här är den sköna sommaren som jag har lovat dig”. Han låter också Rönnerdahl tala ”I kaos längtar man efter trastens flöjt.”

Tio år efter första världskriget. Stalins terrorvälde i Sovjet. Nazismen mullrade i Tyskland. Kolonialmakternas fruktansvärda missgärningar erkändes inte ännu, men de fanns där. Evert Taube lät Fritjof Andersson samla sina kompisar och ge sig iväg för att upptäcka, erövra och påverka världen. Deras vapen är sång och spe, men det viktigaste är att de åker hem så fort de inte är välkomna. Säg bara till så går vi hem igen till Söder.

 

Innan första världskriget är världen tämligen öppen, man kunde resa som man ville. Nationalismen är på tillväxt och blir allt mer militant, men det verkar han inte bry sig om. Om jag förstår rätt så var det få som såg faran i nationalismen. Taube han var ung och längtade ut, så han jobbade sig runt världen blev Argentinsk medborgare. Brydde sig inte om nationalitet, språk eller andra ovidkommande artefakter. Han mötte människor, lyssnade och deltog. Sedan kom kriget.

​

12. Udda, geniet

Att Evert Taube inte var som andra, det berättas det ofta om. Och vi som sett honom uppträda instämmer, han var udda. Sina olater odlade han och verkade mycket nöjd med dem. Tillkortakommanden negligerade han.

Så som alla människor hade han många olika begåvningar som var olika starka. Vissa av våra begåvningar odlar vi och gör om till färdigheter. Andra begåvningar negligerar vi. När vi gillar något så kan vi bli riktigt duktiga på det, även om vi inte är så begåvade på just det som vi vill lära oss.
Jag ska våga mig på att beskriva några av de begåvningar som jag tror att geniet Evert Taube hade. Jag väljer att använda ord som finns i min kontext.

Han var streetsmart, han drevs av kärlek och passion, han triggades av kickar. Han hade utstrålning/karisma. En intuitiv självklarhet. Klarsynt i det han såg. Det han kände just nu var hela hans värld.

Han la mycket tid på research oftast ostrukturerat och intensivt. Tillexempel for han runt jorden, träffade folk, såg underbara ting. Därefter kom låtarna, de bara fanns där. Jag tror att många som skriver låtar känner igen sig.

För mig följs den glädjefyllda skrivfasen ofta av en ganska destruktiv analysfas, den struntade Evert Taube i.

Evert Taubes stämningssvängningar var stora och kraftfulla, han utnyttjade dem.

I dagens samhälle skulle vi nog beskriva det ovanstående med en diagnos. Jag avhåller mig ifrån det och konstaterar att det är detta begåvningspaket som givit mig Evert Taubes skatt av låtar.
 

​