Efter genomförda föreställningar infinner sig ett lugn och först därefter börjar den inre efterfesten. Under ”lugnet” brukar jag passa på att mingla runt och prata med publiken. Ibland har de frågor ofta vill de tacka för föreställningen och berätta vad som berörde dem mest. För mig blir det som ett solbad i efterljuset.
Under sommaren har vi fått spela ”Dom som kände livet” några gånger. Det är en speciell föreställning som det tagit många år att arbeta fram och den innehåller nästan bara musik och texter som på sin tid kallades visor. Ett gammalt ord som många tycker är ”mossigt” och jag håller med, ordet är mossigt, men låtarna är inte mossiga, tvärtom, de som lever idag är geniala och underbara att jobba med. Jag tolkar dem kompromisslöst och gör det fullt ut så som jag vill ha dem, det har som sagt tagit lång tid att komma hit.
Vad säger då publiken?
Nu när föreställningen sitter och känns färdig så är publiksvaret exceptionellt. Anton, Tobias och jag förvånas över att publiken inte vill sluta med sitt beröm, det är härligt och vi vill tacka alla er som givit oss så många goda ord. Det är nästan så att jag börjar tro på recensenten som sa ”kött och ben åt livets noveller” och påstod att jag var ”den nya rösten som vi alla behöver”.
Så, du som är arrangör, det är bara att boka!
Erik Winqvist
Foto Anna Yu