Bästa och sämsta teaterförening 2016.
Hur skulle vi utse bästa förening, vad är det avgörande? Är det engagemanget, elden eller publiktillströmningen? Är det utbudets nyskapande eller konstnärliga kvalitet? Är det viktigaste att skapa gemensamhet på orten eller kanske att ge syssällsättning till kulturarbetare? Vad gör att föreningen blir bäst?
Eftersom vi lever i ett ganska teknokratiserat och ekonomiserat samhälle så tog vi skeden i vacker hand och bestämde oss för att mäta det tillgängliga och mätbara, nämligen publikmängd i förhållande till population (innevånare i kommunen). Och vi begränsade det till våra produktioner. Då fick vi vinnare!!!
Bästa teaterföreningar är Malå, Överkalix och Sorsele, tätt följda av Boxholm och Dorotea
Nu kommer vi till sämsta förening. Statistiken gav inga ledtrådar, några föreningar hade inte köpt några föreställningar av oss, vi detaljstuderade dem och fann att de haft andra bra föreställningar på sin repertoar, några kommuner saknade föreningar, vi fann att en förening som inte finns knappast kan vara sämst.
Då satte jag igång mina medarbetare, de skickades ut att nominera ”sämsta förening – arrangör” efter en vecka hade de inte nominerat någon. Då gick jag själv ut att söka, överallt fann jag människor som brann för kultur, på olika sätt, med olika resultat, somliga gjorde mycket andra gjorde litet, men alla brann. Då tänkte jag att Sveriges sämsta teaterförening måste finnas i något annat land, jag undersökte Moskva, där måste den sämsta svenska kulturarrangören finnas, men även där fanns ideellt arbetande eldsjälar. Så jag fick ge upp. Sveriges sämsta arrangörsförening finns inte. Förklaringen torde vara ”att bara man gör något så blir det bättre”. Precis som det sägs i föreställningen ”Det blir bättre”.
Gott Nytt År