Homage to Keith Jarrett

​

​

Vårt nya album är inspirerat av Keith Jarretts Kölnkonsert.

​

Plötsligt förstod jag hur mycket denna konsert påverkat mig. Det var inte så att jag lyssnat på den hundratals gånger. Jag hade hört den och den hade gått in i mitt undermedvetna.

​

Jag kan dessutom se att den påverkat mycket av den musik jag lyssnat på. Detta upptäckte jag när jag lyssnade på Anton Karis P1 dokumentär från 2009 om Kölnkonserten. Anton Karis bad folk att berätta om hur konserten påverkat dem och hur de använt musiken. Det var allt från bröllop och begravningar till älskog. Nu började jag lyssna.
 

Jag lyssnar bäst när jag har saxofonen i handen. Jag kunde inte låta bli att spela.

När Tobias, Kristian och jag repeterade så nämnde jag detta för dem. Efter en del övertalning blev de intresserade, men de var inte helt övertygade. De är vana vid att jag har idéer och de har lärt sig att det bästa är att säga ja, oftast nöjer jag mig med det och så händer inte så mycket. Men denna gång envisades jag. Vi ska göra något, sa jag. Vi ska utnyttja känslorna, vibbarna, klangerna, fraserna vi ska göra musik av det.

 

Så det var bara att lyssna gång på gång och så bestämde vi att vi skulle ha konserten i lurarna när vi spelade. Vi visste inte om det skulle fungera, troligen inte, men vi prövade. Nu kan du lyssna på resultatet.

 

Det är definitivt vår musik, såsom Lower East Manhattan Project låter, men Kölnkonsertens känslor och vibbar finns kvar. Den som lyssnat noga på Kölnkonserten kan märka att mycket av klanger och fraser också finns i vår tolkning, men det viktiga är att vi fångar upp delar av det obeskrivbara och blandar det med vår egen obeskrivbarhet. Jag hör det, hoppas att även du hör det.

 

 

Kristian Kraftling briljerar i sitt pianospel. Att skapa utan att härma, att fylla med sin egen själ trots att han ständigt hade Keith Jarrett i lurarna är en fantastisk prestation. Jag hör Kristians själ i varenda ton.  

 

Tobias Grenholm har en friare situation eftersom Kölnkonserten endast var piano. Hans ekvilibrism ger honom utrymme att blomma. Och blomma gör han. Basen hittar så mycket nytt, så mycket spännande. Basen finns hela tiden, följsamt och solistiskt. Pröva att koncentrera ditt lyssnande på basen och du kommer att vara med om något helt nytt. Tobias är en unik basist.

 

Erik Winqvists saxofon förbjuder mig min blygsamhet att kommentera. Jag kan bara säga att jag är nöjd. Det blev så som jag hoppades att det skulle bli.

 

 

Låtarna

Spår 1-5 är delar som vi namngivit när det hela var klart. När jag lyssnade fick jag bilder och känslor.

Concert Part 1 (win168) är hela konserten och där följer vi Kölnkonserten med en eftertext av musik.

​

Första spåret heter Moose Birth.
När jag lyssnade såg jag ett stort brunt däggdjur som sakta kom fram till mig. Det var en närbild, en trubbig nos som intresserade sig för mitt ansikte, djuret kom inte för nära, det ville inte skrämmas. Längre in i låten såg jag älgens kalv födas. Namnet var klart.

 

Andra spåret Lunch at the Harbour.
Är mer socialt. Det börjar med Kristians lite sökande piano. Tobias och jag ansluter och det är kul att träffas. Vädret är fint och vi går tillsammans ner till hamnen och äter lunch. Samtalet tar fart och det är riktigt kul att höra vad de andra säger. Även jag har något att säga. Kanske är mina inlägg lite ostrukturerade, men det får de vara. Värmen kommer och … ja en fin lunch blir det.

 

Tredje spåret heter Albatross.
Ett bra namn, en stor och trygg fågel som spanar ner över havsytan. Vad ser fågeln? Något är det, men den svävar vidare. Vart vet jag inte, men rytmen är trygg.

 

Fjärde spåret Afternoon Walk in Manhattan.
Nu är allt bra, vi vandrar hemåt. Nyktra och glada går vi upp för avenyn. Lite i våra egna universum. Universum som interagerar. Jag tror att vi går in på hotellet och lägger oss på sängen med färggranna överkast. Sluter ögonen.

 

Femte spåret Credits.
Är en eftertext utan text. Visst kan man skriva utan bokstäver? Tobias och jag roar oss med att söka Keith Jarretts musikaliska universum. Instrumenten får söka fritt. Såsom medeltida kyrkomusik lät stämmorna mötas.

 

Concert Part 1
Är hela konserten, utan avbrott, inklusive "eftertext" med saxofon och kontrabas.

​

​

Om du är en riktig musiknörd kan du prova att spela upp vår Concert Part 1, samtidigt som Kölnkonserten Part 1. Du kommer att märka att det fungerar, rakt igenom, ända fram till sista minuterna.

​

​

God lyssning.

​

Erik Winqvist

​

​

​

I Köln, en musikalisk revolution den 24 januari 1975

​

Keith Jarrett frijazzkonsert nådde en enorm publik, få kallade det för frijazz. Det var helt enkelt bara bra, så oerhört bra.

 

Det har gjorts radioprogram och analyser om den stora påverkan som konserten har haft. På både människor och musikutvecklingen. Vi känner oss som arvtagare. Vi vill använda samma verktyg som Keith Jarrett använde, frijazz.

 

Frijazzen har efter 1975 hittat flera olika återvändsgränder, vi är inte rädda för gränderna. Men vi styr in på den stora motorvägen som öppnades 1975.

 

Till vår förvåning finner vi att vägen är nästan tom. Konstigt. Runt omkring oss ser vi att hela musikvärlden hittar näring från det som Keith Jarrett gjorde i Köln. Vi vill lugnt och härligt köra på den böljande motorvägen, utan att härmas, men låta oss inspireras.

​

​

​

Länk till Anton Karis P1 Dokumentär https://sverigesradio.se/avsnitt/81928

​

​

Kristian Kraftling, piano.

Tobias Grenholm, kontrabas, mixning och producent.

Erik Winqvist, saxofon och idé.

​

Tillsammans är vi LOWER EAST MANHATTAN PROJECT.

​

​

Release singel: 26 februari 2021
Release album: 26 mars 2021

​

​

Tillbaks till LOWER EAST MANHATTAN PROJECT klicka    

 

Tillbaks till Skivbolag klicka   

​

Tillbaks till press... klicka   

​

​

​