"I kaos längtar man till trastens flöjt."

​

Taube beskriver det han ser och det är vackert.

​

Med poetens blick för sanning blir det Evert Taube berättar alltid sant. Situationerna känns verkliga och nästan utopiska.

 

Jag njuter av Taubes bilder och av hans sköna beskrivningar. De ger mig en riktning i livet.

​

I tider av kaos behöver vi trastens sång, skriver Taube. Jag håller med honom. Han levde ofta i kaos och genom honom sjöng trasten. Kanske är trasten sannare än alla andras trista klagosånger.

​

​

​

SÅ TALADE RÖNNERDAHL

Ur "Svärmerier", 1946

Är du poet så gyckla ej med orden
men bruka folkligt språk i dina dikter!
Det språk som talas man och man emellan
skall du ge konstens prägel i din sång.
Du har som diktare en dubbel uppgift:
dels den, att ge din känsla, dina syner
en språklig form som var och en kan fatta,
en tydlig, klar och överskådlig form,
dels är din uppgift den, att genom valet
av ord, av klang, av rytm, av metaforer
berika och förnya själva språket
och därvid är förenkling huvudsak.
Den uppgiften är svår. Att dikta konstlat
och obegripligt kräver mindre möda
och varken snille eller smak dessutom -
men ack, hur många dikta inte så!
De vet till slut ej själva vad de mena,
att minnas deras fraser är omöjligt.
Men Höga Visans och Homeros dikter
och Pindaros poemer minns man lätt.
Det är den sanna diktens kännemärken
att den är språkligt klar och lätt att minnas,
hur djupt dess tanke än i grunden syftar,
i bilden, formen, är den alltid klar.
Nu födas många språkligt hemska kväden
och nervsjukt kusliga och hopplöst dunkla,
man säger: tidens människa är trasig
och kuslig, giv henne då sådan sång!
Välj du det svårare: förbliv naturlig!
Dödsstrålens tid med larm av megafoner
skall ej förbanna dina svärmerier.
I kaos längtar man till trastens flöjt.

​

​

​

​

​