Biologer menar att en tredjedel av marken bör avsättas för fri utveckling. Då bildas en riktig skog som markant skiljer sig från de trädodlingar som många kallar skog. Så stora avsättningar behövs för att säkra den biologiska mångfalden. Många fattiga länder klarar detta men i sverige så har bara enstaka procent av skogsmarken ett långsiktigt skydd.

​

​

Jag blev upprörd

​

När jag insåg detta blev jag upprörd, nästan rädd. Under många år försökte jag på olika sätt kämpa för att vi, i sverige, skulle göra vår plikt, men jag mötte starka motkrafter från de som gillade skogsbruk. Arealerna av skog ersattes av likåldriga trädodlingar, förstörda, biologiskt fattiga områden som skogsbrukare benämnde skog.

​

Medan jag kämpade för att skogen skulle få långsiktigt skydd kom jag att besöka många skogar och blev förförd av mångfalden i de naturliga skogarna. Urskogens ”vibrationer” och gamla träd fyllde mig med liv. Jag ville förmedla denna upplevelse. Eftersom jag är artist så var det naturligt att göra detta i form av en föreställning som jag kallade Skog och Saxofon.

 

​

En utopi i stället för en dystopi

​

Föreställningen handlar om det underbara i en orörd skog. Jag var stolt över att jag inte fastnade i skogsbruk och politik. Jag koncentrerade mig på det viktiga, nämligen skogens magi och skogens nödvändighet för vår fortlevnad.

​

Publiken förstod och tog till sig budskapet, men diskussionerna kom alltid att handla om skogsbruk, sällan om skog. Det är en besvikelse. Publiken byggde sin egen dystopi.

​

Lever utopin om en underbar skog kvar efter den dystopiska reaktionen? Jag tror det. Kanske är det bara de pratsamma som bygger dystopin. Utopin lever kanske hos den majoritet som inte hör av sig? Det är när vi känner behov av att prata som det dystopiska tar över. Utopin lever inom oss. Jag hoppas att det är så.

​

Vad blir kvar? Dystopin eller utopin.

​

Dystopin har kraft och genomslag, men utmynnar inte i några positiva åtgärder.

​

Jag kan konstatera att dystopin har en stor kommunikativ kraft. Publik och media upprörs över skogsskövlingarna.  Men lika tydligt kan jag efter fyrtio års kamp konstatera att upprördheten inte på något vis speglas i åtgärder. Det har inte blivit bättre, det har blivit mycket sämre. Även om viss miljöanpassning av trakthyggesbruket skedde för trettio år sedan så har den riktiga skogen ersatts med skogsodlingar och skövlingarna fortsätter, allt mer effektivt. Det finns nästan inget kvar att rädda. Det har skett och sker trotts att forskarsamhället och allmänheten är eniga om att det är fel. Dystopin har alltså kraft och genomslag, men utmynnar inte i några positiva åtgärder.

​

Kan det vara så att hoten och upprördheten förblindar och tar allt kraft? Jag tror det.

​

Hur fungerar då utopin?

​

Utopin är föreställningens innehåll. Föreställningen visar på magin i en riktig skog. Föreställningen har funnits i några år och jag hoppas att den verkar i det tysta. Ingen upprörs av att inse skogens betydelse och magi, men kanske gör vissheten och insikten att våra politiker törs ta ansvar för att skydda arterna och skogen. Vi får se.

​

Vad vet vi?

​

Dystopin och verklighetsbeskrivning fungerade inte, det kan vi konstatera. Om utopin fungerar det vet vi inte, men jag hoppas på det. Jag hoppas att den verkar i vårt undermedvetna och resulterar i handling.

​

Är det sant att utopin föddes ur eländet?

​

Är det verkligen sant att utopin Skog och Saxofon föddes ur tragedin av massutrotning eller kom utopin från andra källor? Något säkert svar har jag inte, men kan konstatera att mitt intresse för natur startade när jag var fem år och etablerades när pappa visade mig skogslindar, då var jag tretton år. Förståelsen för massutrotningen kom i medelåldern. Skog och saxofon hade premiär när jag var drygt sextio. Så ett säkert svar på när utopin föddes, det är svårt att ge. Vad tror du?

​

​

​

​

​