​

Att det faktiskt finns en blåklocka. Att den spänner sig runt sin luftform och lyser blått. Att den kommer sin bestämda tid på sommaren, år efter år.

Är det utopi, eller är det bara som det är.

 

Att det kommer ett timoteistrå,  just när det kommer. Att det är så detaljrikt som det är. Så exakt i sin form, är det utopi, eller är det bara som det är.

 

Är det en gud som skapat dem åt oss, för att vi ska glädjas eller förundras?

Varför finns dom?

​

Världen är så vansinnigt vacker: Himlarna som kan vara brandgula och blå.

 

Trollsländorna och grässtråna. Bara en enda stjärtfjäder på en gråsparv!

Kan det vara något annat än en gud som skapat allt detta?

 

Så vacker, så formstark är kosmos. Det vet vi. Bara en iskristall på ett fönster är mer än man kan fatta. Det man ser i mikroskop är precis lika vidunderligt.

 

Vi ser det vackra vi har omkring oss och vi härmar. Vi återskapar det vi ser, i möbler vi snickrar,  kläder vi syr, mössor vi stickar. Vi söker måla våra väggar i precis det blåa som himmelen har. Med våra ord söker vi träffa det vi ser. Med våra toner sjunga som det är.

​