Wille Östberg är antropolog och har varit Afrikaintendent på Etnografiska Museet. Han har publicerat en mängd vetenskapliga arbeten och även varit verksam på Kultur Geografiska institutionen Stockholms universitet. Hans fältstudier i Tanzania och Kenya har lång kontinuitet och har fått stor uppmärksammahet i den internationella litteraturen. Under senare år har han även skrivit om det nutida samhället på Gotland.

 

 

När vi omärkligt skapade ett nytt sätt att leva tillsammans

Wille Östberg

 

 

Det är verkligen inte så att jag känner alla i vår trakt, långt ifrån. Jag känner inte ens igen alla, långt ifrån. Men alla jag möter skulle jag i princip kunna möta igen i morgon eller om en månad, i affären, på biblioteket, på bussen. Omedvetet anar vi hela tiden detta och det gör oss, tror jag, både varsammare med varandra och mer intresserade av varandra. Vi kommer att få syn på varandra igen, eller så får vi inte det. Men det var ändå värdefullt att vi såg på varandra med den möjligheten i sinnet, när vi råkade mötas på väg till dagis för att hämta barn.

 

Det började med att vi koloniserade mer mark, väldigt mycket mer mark. Det gjorde att vi nu lever i mer överblickbara samhällen

 

Det knyter oss samman att vi alla säger ”vår trakt”. Den är nämligen inte större än att det är naturligt att säga så. Det här är vi. Det är våra vägar, vår badplats, vår vårdcentral.

 

Det är också våra vägar, vår badplats och vår vårdcentral för att vi tillsammans bestämmer om dom. Att vi beslutar gemensamt betyder allt, tror jag.  När något ska genomföras röstar vi om det. Vi har ofta allmänna omröstningar om konkreta saker. Ska vi bygga ut förskolan? Ska vi anställa ytterligare en sjuksköterska till vårdhemmet?  

 

Att fatta beslut tillsammans tar tid. Det tror jag vi har nytta av. Att det tar tid att genomföra förändringar leder till att vi hinner förbinda oss med det nya som ska genomföras. Det blir vårt, och inte något som tvingats på oss uppifrån.

 

Vi hinner tänka efter. Förr blev det snabba kast när olika partier drev igenom sina visioner. Ett parti hade vunnit ett val och vips skulle det genomföras förändringar som just deras medlemmar tyckte var bra. Så gick det ett decennium och man började förstå att det också fanns nackdelar man inte hade räknat med; då när några brann för en viss sak och kunde trumfa igenom den.

 

Jag tyckte kanske att det var onödigt att bygga ut förskolan, men nu har frågan stötts och blötts i möten och vi har alla röstat om den. Jag vet att de flesta av oss tyckte det var en bra idé och då är det lättare för mig, som egentligen inte tyckte det var så nödvändigt, att vara med och genomföra det beslutet. Det blev vårt beslut och inte ett visst partis beslut.

 

Vi vet numera att bred delaktighet och en viss tröghet i samhällsutveckling är bra. Att man inte beslutar innan det finns en tydlig majoritet för ett beslut. – Det här låter ju tråkigt, för att inte säga stockkonservativt. Men jag tror det tjänat oss väl, att vi-känslan växer av att beslut förankras brett och att vi hinner tänka efter.

 

När många av oss lämnade storsamhällena och i stället bosatte oss i det som förr var skogar, bergstrakter, glesbygder ledde det till allt möjligt som vi inte alls hade förutsett. Jag tror inte att någon den gången tänkte att vi skulle börja fatta beslut i många samhällsfrågor genom grannskapsmöten och ofta återkommande allmänna omröstningar. Men det var så det blev

 

För varje år hade medlemsantalet i de politiska partierna minskat, inga gick på partimöten, de där uppsminkade bilderna på partiledare inför valen hade börjat kännas löjliga. Vi längtade efter mer närhet, mer verklighet.

 

Många flyttade ut från storsamhällena för att leva enklare, billigare, själva odla åtminstone en del av sin mat, mer råda över sin vardag. Snart märkte vi att inte bara våra egna familjemedlemmar kom att stå oss nära utan också andra på trakten.  Vi började samtala om våra gemensamma behov, vad som kunde förbättras. Efter hand uppstod ett nytt sätt att planera och fatta beslut, utan att vi egentligen hade tänkt oss det. Det var praktiskt och vi kände oss hemma i det. Undan för undan växte vi mer och mer samman med varandra. Vi tog oss tid att komma överens. Vi hade förändrat vårt sätt att leva tillsammans och att planera vår framtid utan att vi riktigt märkte hur det skedde. 

​

​

Wille Östberg är pensionär. Han har levt på landet i Sundvik, Åhus, Debre Birhan, Marakwet, Ukambani, Burunge Hills och Usambara för att till sist landa i Vamlingbo. Det är väl egentligen de erfarenheterna som fått honom att tänka på lokalt beslutsfattande,

​

​

​

​