BRA FRAMTID
Utopihubb
Kanske utopin inte vill formulera sig på en gång,
men ett frö är sått, den kommer gnaga sig fram.
.
Erik, det är inte helt klart i det du skriver, att verket består i att man triggas att formulera sin egen utopi.
Det är så sant, det du säger, att utopin får en att ha en riktning. Och att när man väl begriper att man har en utopi i sitt undermedvetna, kan man formulera den.
Då är man med om att skapa framtiden.
/Lotta
April 2021
Greta är ingen dystopiker
Många menar att det är naivt att jobba med utopier och att det är meningslöst. Världen är som den är och det är inte vackert. När någon säger så beror det på ett missförstånd.
Det är alltid rätt att beskriva verkligheten som den är, man ska vara noga med fakta och helst bygga sina beskrivningar på vetenskaplig grund. Det gör Greta.
Det är inte heller oviktigt att förklara vad det innebär. Det är först när man börjar förutspå framtiden som det blir fel. Vi vet inte hur det blir i framtiden, men vi vet att vi kan påverka hur framtiden blir. Om vi då beskriver en dystopisk framtid så leder det inte till något bra.
Om vi i stället beskriver en utopisk framtid så blir det en vision som vi vill och kan arbeta mot. Greta håller sig till fakta och bygger dem på vetenskaplig grund. Därefter påstår hon att vi själva väljer om vi vill låta jorden koka sönder eller om vi vill skapa en bra framtid. Hon menar att vi ska skapa en bra framtid. Hon menar att vi måste bestämma oss nu.
Jag håller med Greta. Hon fastnar aldrig i dystopiska visioner, hon beskriver verkligheten och så får vi tillsammans besluta hur vi ska skapa en bra framtid. Till det behövs många kloka hjärnor. Det är ingen brist på dessa kloka hjärnor, men det verkar som att andra hjärnor bestämmer.
Mars 2021
”Börja med att skriva dagbok och ljuga”
sa Maria Montelius i Söndagsintervjun i P1.
Maria menade att det är ett bra sätt för den som vill börja skriva.
Min kommentar är att det verkar vara ett utmärkt sätt att skapa någonting som ger mig riktning. Jag tror att det går in i det undermedvetna och utan att kräva energi ger livet en riktning.
Den 23 februari 2021
Dags att skriva brev till kulturpersonligheter.
Brevet har två mål
-
Skapa förståelse för att det faktiskt är sant att en utopi kan gå in i vårt undermedvetna och ge oss en riktning. Denna riktning gör så att vi tar beslut som leder oss mot ett bra samhälle. När utopin blivit en del av oss sker detta ”automatiskt” utan att kräva energi.
-
Få kulturpersoner, kulturjournalister att bidra med sina utopiska visioner. Då kan sajten Bra Framtid bli som en blomsteräng med massor av fristående utopier. Varje del kan glimma som ett guldkorn.
Det har kommit frågor från media.
Vad är det viktigaste med projektet? Och Fungerar det?
”Det viktigaste med projektet är nog att det får oss att tänka på vilket samhälle vi vill ha och inte bara fokusera på olika problem. Dessutom har det givit mig möjlighet att använda olika spännande konstnärliga uttryck och kanske ändå mer spännande är att möta de andra konstnärernas bidrag. Det är så mycket spännande inslag som kan användas på så många olika sätt. Det har verkligen varit kul och utvecklande."
"Om det fungerar? Jo, det gör det, men inte på det sätt som jag trodde att det skulle fungera. Kanske fungerar det faktiskt bättre än jag vågat hoppas, men det är svårt att veta.
Jag ska exemplifiera. När jag pratar om projektet så får jag leenden och artiga kommentarer, men ingen bryr sig egentligen. När jag efter ett tag pratar med samma personer så har de glömt det hela och ler artigt igen. Så håller det på några gånger. Då blir jag ganska ledsen. MEN när det har gått en tid så märker jag att dessa personer själva börjar prata om hur de vill att framtiden ska bli. Då blir jag riktigt glad. Det är ju meningen med projektet. Det ska verka i vårt undermedvetna och ge oss en riktning.
Precis likadant är det med de politiker, konstnärer och media som jag haft kontakt med. Så svaret är klart och tydligt. Det fungerar bättre än jag hoppats trotts att uppmärksamheten är lägre än jag förmodade. Jag blir glad.”
Erik Winqvist, februari 2021
Tankar mitt i projektet
Nu har projektet tagit form och det är dags för en reflektion.
När olika människor tagit del av Bra Framtid och Festalius har de frågat. Är det ett embryo eller är det ett färdigt verk?
Framtiden får ge svar på denna fråga. Min förhoppning är att fler kommer att vilja bidra med olika utopier, men om det inte sker så kan jag konstatera att hitintills har det varit borde kul och utvecklande. Dessutom är jag stolt och glad över det som skapats.
Utopier verkar i vårt undermedvetna och påverkar våra beslut, påstår jag. Detta är skäl nog för att fortsätta med att leta efter och skapa utopier.
När föds utopier?
Är det vilda drömmar om en bra framtid? Eller föds de i samband med konfliktfulla tragedier? Har utopier verklighetsbakgrund? Måste de ha det? Är det någon skillnad mellan en vision och en utopi? Är det en utopi att tro att utopier gör nytta? Är våra hjärnor dystopiska eller utopiska? Troligen både och, vad innebär det?
Ett exempel på hur en utopi blev till?
Ett tankeväckande exempel på en utopi som kanske föddes ur en tragedi är min föreställning Skog och Saxofon.
Därför väljer jag att här berätta om en tragedi som blev till en utopisk föreställning och att det ändå är tragedin som intreserar publiken. Men jag hoppas att det är utopin som kommer att göra nytta. Så här gick det till.
Hotad miljö och hotade arter
Den biologisk mångfalden hotas. Miljoner arter utrotas. Vi förskräcks men gör inte tillräckligt. I media kan vi läsa om hur Regnskogar huggs ner och vi förfasas över ”de andras” dumhet.
Hur gör vi själva? Med vår egen skog? Tillåter vi massutrotning av arter i vår egen skog? Svaret är ja, det gör vi.
Läget idag
Skogsbruksexperter har bestämt att trakthyggesbruk är det bästa sättet att sköta skogen. Det innebär att man kalhugger ungefär vart åttionde år och däremellan röjer man och gallrar. Efter kalhuggningen så planterar man förädlade skogsplantor. Detta innebär att vissa arter gynnas och andra missgynnas, det är just det som är meningen. Det innebär dessutom att skogen förändras och att många arter inte längre kan överleva.
Biologer menar att en tredjedel av marken bör avsättas för fri utveckling. Då bildas en riktig skog som markant skiljer sig från de trädodlingar som många kallar skog. Så stora avsättningar behövs för att säkra den biologiska mångfalden. Många fattiga länder klarar detta men i sverige så har bara enstaka procent av skogsmarken ett långsiktigt skydd.
Jag blev upprörd
När jag insåg detta blev jag upprörd, nästan rädd. Under många år försökte jag på olika sätt kämpa för att vi, i sverige, skulle göra vår plikt, men jag mötte starka motkrafter från de som gillade skogsbruk. Arealerna av skog ersattes av likåldriga trädodlingar, fattiga områden som skogsbrukare benämnde skog.
Medan jag kämpade för att skogen skulle få långsiktigt skydd kom jag att besöka många skogar och blev förförd av mångfalden i de naturliga skogarna. Urskogens ”vibrationer” och gamla träd fyllde mig med liv. Jag ville förmedla denna upplevelse. Eftersom jag är artist så var det naturligt att göra detta i form av en föreställning som jag kallade Skog och Saxofon.
En utopi i stället för en dystopi
Föreställningen handlar om det underbara i en orörd skog. Jag var stolt över att jag inte fastnade i skogsbruk och politik. Jag koncentrerade mig på det viktiga, nämligen skogens magi och skogens nödvändighet för vår fortlevnad.
Publiken förstod och tog till sig budskapet, men diskussionerna kom alltid att handla om skogsbruk, sällan om skog. Det är en besvikelse. Publiken byggde sin egen dystopi.
Lever utopin om en underbar skog kvar efter den dystopiska reaktionen? Jag tror det. Kanske är det bara de pratsamma som bygger dystopin. Utopin lever kanske hos den majoritet som inte hör av sig? Det är när vi känner behov av att prata som det dystopiska tar över. Utopin lever inom oss. Jag hoppas att det är så.
Vad blir kvar? Dystopin eller utopin.
Dystopin har kraft och genomslag, men utmynnar inte i några positiva åtgärder.
Jag kan konstatera att dystopin har en stor kommunikativ kraft. Publik och media upprörs över skogsskövlingarna. Men lika tydligt kan jag efter fyrtio års kamp konstatera att upprördheten inte på något vis speglas i åtgärder. Det har inte blivit bättre, det har blivit mycket sämre. Även om viss miljöanpassning av trakthyggesbruket skedde för trettio år sedan så har den riktiga skogen ersatts med skogsodlingar och skövlingarna fortsätter, allt mer effektivt. Det finns nästan inget kvar att rädda. Det har skett och sker trotts att forskarsamhället och allmänheten är eniga om att det är fel. Dystopin har alltså kraft och genomslag, men utmynnar inte i några positiva åtgärder.
Kan det vara så att hoten och upprördheten förblindar och tar allt kraft? Jag tror det.
Hur fungera då utopin
Utopin är föreställningens innehåll. Föreställningen visar på magin i en riktig skog. Föreställningen har funnits i några år och jag hoppas att den verkar i det tysta. Ingen upprörs av att inse skogens betydelse och magi, men kanske gör vissheten och insikten att våra politiker törs ta ansvar för att skydda arterna och skogen. Vi får se.
Vad vet vi?
Dystopin och verklighetsbeskrivning fungerade inte, det kan vi konstatera. Om utopin fungerar det vet vi inte, men jag hoppas på det. Jag hoppas att den verkar i vårt undermedvetna och resulterar i handling.
Är det sant att utopin föddes ur eländet?
Är det verkligen sant att utopin Skog och Saxofon föddes ur tragedin av massutrotning eller kom utopin från andra källor? Något säkert svar har jag inte, men kan konstatera att mitt intresse för natur startade när jag var fem år och etablerades när pappa visade mig skogslindar, då var jag tretton år. Förståelsen för massutrotningen kom i medelåldern. Skog och saxofon hade premiär när jag var drygt sextio. Så ett säkert svar på när utopin föddes, det är svårt att ge. Vad tror du?
Tillbaks till projektet Bra Framtid
Snart ska projektet visas på kulturkonventet Folk och Kultur. Kanske blir det uppmärksammat, vi får se.
En del konstnärer har ombetts att delta, utan att de får betalt. Några stycken har nappat, men det är ett fåtal. Skälet till detta är nog att det inte känns så lockande för en konstnär att gå in i en annans verk. Det känns begränsande. Denna känsla uppkommer trots att de har helt fria händer och kan göra vad de vill och hur de vill.
I februari får vi beslut från Kulturrådet om vi kan finansiera några konstnärers arbete med att skapa utopier. Även konstnärer måste få lön ibland. Skulle vi få pengar från staten så tror jag att vi kommer att få helt nya spännande infallsvinklar.
Andra inbjudna har reagerat på ungefär samma sätt eller så är de helt oförstående.
Så långt kommet i projektet
Så långt kommet i projektet så kan jag konstatera att detta är ungefär vad jag förväntat mig och det stödjer ju antagandet att målbilder ofta är självuppfyllande.
Min tro och förhoppning är att nu när det går att ta del av Bra Framtid och Festalius så kommer det att hända saker. Det har kanske blivit ett embryo som kommer att verka på oförutsedda sätt.
Kanske kommer det att verka i vårt undermedvetna, helt omedvetet och oförklarligt. Någonstans dyker det upp målbilder eller utopier, som inte alls verkar ha kontakt med mitt projekt. Kanske ändrar diskussionernas sakta färg. Kanske blir politiken och debatten sakta mindre problemfixerad för att istället börja ta sig mot att forma ett allt bättre samhälle. Vi får se och hoppas.
Under tiden driver jag projektet vidare utan att veta vart det tar vägen och vad som kommer att ske. Men målbilden är klar. Det goda samhället.
Ännu en fundering
Min förhoppning är att både projektet och många av delarna ska ha konstnärlig höjd. Har det fungerat?
Svaret är subjektivt och resultatet sitter i betraktarens ögon och öron. Att strukturera ett konstverk på detta sätt är oprövat och därför svårbegripligt. Det finns flera skäl till att det blivit just så här.
Det viktigaste är nog vårt föränderliga medielandskap, men även pandemin har tvingat fram, för mig, nya lösningar. En annan viktig orsak till formerna har varit intuition och viljan att göra något som är både kul och viktigt.
Svårbegripligt får det inte vara, men det är komplext och svårt att överblicka, så jag hoppas att delarna är begripliga. Man behöver inte fatta allt, inte ens se eller veta om allt. Varje del, detalj, har sin betydelse.
Så hur är det med den konstnärliga höjden? Om någon del har höjd, så är jag glad, om allt har konstnärlig höjd så blir jag gladare. Jag bryr mig inte om bruset, jag bryr mig bara om det som är bra. Annars vore det inte en utopi.
Den 16 januari 2021
Erik Winqvist