Essäisten har kämpat länge med texten om Fotbollslandet, den vill inte bli klar så därför öppnar han nu för andra som vill skriva. Hör av er.

 

Här nedan kan ni läsa essäistens ofärdiga manusspel. Bollen rullar.

 

Fotbollslandet

 

Fotboll är ingen metafor det är livet. Jag hörde det i ett omklädningsrum. När sentensen gått in i mig började jag förstå vad det betydde. Det betydde nämligen att fotboll var livet.

Kunde det vara sant? Jag blev tvungen att köpa en biljett och resa till Fotbollslandet, detta var vad jag fann.

​

Regler, fotbollsmarknad och arbetsmarknad.

​

När man spelar fotboll så finns det regler. Den som inte kan reglerna eller vägrar acceptera reglerna får inte vara med. En kamrat tyckte att det var dumt att man inte fick ta emot bollen med handen. Det var ju mycket enklare och dessutom kunde man lättare göra mål om man tog ner bollen med handen. Att göra mål är ju vad fotboll handlar om sa kamraten. Och det hade han ju rätt i. Ändå fick kamraten inte vara med.

​

Kamraten blev sur och tyckte att han var diskriminerad. Han visste ju att han hade rätt, det bliv fler mål om man använder handen ibland. Dessutom brydde han sig inte om att lära sig vad offside var för något. Han kom ofta till fotbollsplanen och försökte tvinga sig in på plan, han var envis. Det var inte bra. Tillslut fick vi binda honom vid en stolpe när vi spelade boll.

​

Likadant är det när man ska söka jobb. Det finns regler för vad man ska göra och vad man ska säga när man söker jobb. Följer man inte de reglerna så får man inget jobb, även om man är kvalificerad.

​

Likadant är det på jobbet. Den som inte fattar regeln att man ska vara en tillgång i arbetsgemenskapen utan i stället ständigt gnäller och känner sig kränkt, den blir utan jobb.

 

På plan och livet

​

Fyra backar behöver vi eftersom vi måste uppleva trygghet, någon som tar hand om oss och räddar oss när vi misslyckas. Jo, misslyckas gör vi ofta, nästan ingen spark är perfekt. Bollarna far lite som de vill, ibland blir det bättre än vad jag tänkte. Oftast blir det något som jag inte tänkt, vi är ju flera på plan och alla har sin vilja och sin rätt att sparka och markera.

Motståndaren är inte elak, men han gör allt han kan för att få sin vilja igenom ofta på min bekostnad, hur skulle det kunna vara annorlunda? det är bara att leva med.

​

Ofta lurar jag motståndaren och vet du vad? Det gillar både motståndaren och jag. Motståndaren har inget namn, jag vet att de är människor men jag har avhumaniserat dem. Mina lagkamrater däremot de har namn och jag känner dem bättre än de själva. Närhelst min medspelare fintar så vet jag om han kommer lyckas eller misslyckas, jag täcker upp om det behövs.

Nu sker något stort, en spark går rätt, bollen, som är rund, droppar ner på fötterna på min anfallsspelare. Jag har gjort något bra.Tillsammans med en vän.

​

På mittfältet finns min säkra intelligentsia. De tänker och klurar, låtsas ointresserade för att sedan explodera. Oftast enligt plan, men ibland överskar de.

​

Jag vet att jag kan lita på mina kamrater. Om jag inte gör det så faller allt. Matchen blir inte värd att spela. Jag vet inte om mina vänner alltid kommer att göra rätt, jag vet till och med att de ofta gör fel. Men jag litar på att de hela tiden gör så gott som de kan. Det är livet.

​

Längst fram finns två tokskallar. De är roliga gör oväntade saker. Kreativiteten blomstrar det är bara att njuta. De får slita hårt eftersom konkurrenterna hela tiden är på dem.

​

Längst bak står målvakten, jag vet att han gillar mig, han finns där hela tiden.

​

Vi är fler som spelar. Vid sidlinjen står en tränare. Han vet alltid vad som är rätt och fel. Han säger till oss vad vi ska göra. Han har alltid rätt. Även när han har fel och det har han ofta, så har han rätt. Precis som vi. Men vi vet att han har rätt. Hans analyser är lugna och säkra. Dessutom bryr han sig om oss. Kallar in en massör som ger sig på min vibrerande vadmuskel. Det är fler runt omkring oss. Alla vill bara att vi ska ha det bra, de flesta av de som är runtomkring oss har varit på plan och minns hur det var.

​

Det hjälper inte att jag har femton olika skor i omklädningsrummet, ett par har jag på mig på planen, det är det paret som följer mig, hela tiden.

​

Politik

​

Våra politiska strukturer är lätta att förstå. Backarna har kunskap och vet vad som är rätt och fel. Mittfältet lägger upp strategin, de förutser vad som ska hända och ser till att riktningen är rätt, att allas olika begåvningar och förmågor används på absolut bästa sätt. De fördelar arbetet och låter rätt person agera vid rätt tillfälle. De har koll på konkurrenterna och utnyttjar tillfällen som uppkommer.

​

Solen får skina över anfallsspelarna, de gillar att synas och för oväsen. De gnäller och jublar om vart annat. De tänker inte så mycket de sliter och kämpar.

​

Myter

​

På plan är det bara vi. Men vi vet att det är andra som varit där före oss. Vi pratar ofta om magiska saker som hänt på plan. Minns du sparken den sjuttonde september? Målet i krysset? När vi tog in fyra måls underläget? Minns du?

Tränaren och de gamla pratar om Granoli och Pelé. Det är deras historier.

 

Kärlek

​

Under matchen älskar jag alla mina medspelare. Är vi inte är på plan gillar jag vissa, inte andra. Men på plan gifter jag mig med alla.

 

Livet

​

Oftast förstår jag inte hur det går till, jag vet inte varför jag fick bollen, jag vet inte hur jag ska göra med bollen, men jag gör det. Något händer och blixtsnabbt är planen ny. Hur annars kunde det vara? Livet är sådant. Jag är sån.

 

​

I fotbollslandet är allting fotboll. Fotbollslandet ligger på min bakgård. Jag går gärna dit. Om ingen annan är där drömmer jag om den perfekta nedtagningen, om bollen som rinner in i mål, om vänskapen och kärleken. Sedan går jag till jobbet eller hem till min tvåsamhet. Men jag slutar inte att spela fotboll.

​

​

​

​

​

Fotbollsbild: Anton Bäckman

​