Möten, en utopi av Lotta Lagercrantz

 

I den värld som kommer bli, slutar aldrig människor att vara barn när de blir större.

 

För det är egentligen inte nödvändigt alls. Vi behöver inte vara misstänksamma mot varann.

 

Behöver inte upprätthålla revir som fåglar gör. Ingen blir rädd för någon annan. Bara glad för att möta någon annan. Mark finns för alla att odla det dom vill. Kläder syr man o virkar o stickar. Hus bygger man precis som man vill ha dem. Det är ganska lätt eftersom man hjälper varann. Det går ganska fort att få ett hus färdigt. Husen är varma för att de är väl isolerade.

 

Det finns massor av solceller o vindkraftverk. Och elkablar mellan länderna. Elen kan lätt spridas från var de alstras till där det inte är varken sol eller vind just då. Ända från Norrland till Italien om det behövs.

 

Eftersom vi inte är rädda för varann, är vi bra på att samarbeta. Någon låter en speciell svamp växa så den kan bli en aftonklänning för bara en dag.

 

Man blir jätteglad att se varann. ”Nu ska jag berätta vad jag varit med om” Oj vad kul att du kom, då kan vi äta tillsammans, vilket är din älsklingsrätt. Den vill jag göra idag.

”Kan jag få din klocka. Bara för att du haft den, vill jag ha den. Du kan få min mugg”

Jag blir så glad att se dig så jag nästan spricker inuti mig själv. Jag kan spegla mig i ditt ansikte länge längre. Jag vill dansa, klättra, sjunga, hoppa gå. Med dig

 

Vad roligt att du kommer till mig!!!!Kan du visa mig hur man ympar ett träd, det vill jag lära mig. För jag vill att äppelträdet ska ha äpplen på vintern också.

 

Husen är så nära så man kan lätt gå till varann.

​

​

​