Berättelser, som skapar en gemensam kultur i det utpiska landet

BERÄTTELSEBOKEN

I nästan varje hem finns det en speciell bok, det är en samling av berättelser. Ingen vet vem som skrivit berättelserna, det är så länge sedan. Berättelserna tokas på olika sätt, vi gillar att ständigt tolka om dem. Berättelseboken bygger gemenskap.

Boken är uppdelad i två delar. De ”Gamla berättelserna” som handlar om hur det var för väldigt länge sedan. Det är berättelser om krig folkmord, förstörelse, hat makt snikenhet och elände.

Sedan kommer bokens andra del som handlar om den tid då allt förändrades, det är också länge sedan, men den delen heter ”Nya berättelser”.

Våra arkivarkeologer finner också en hel del dokument som kan ha haft stor betydelse för hur vårt samhället utvecklats. Det är ofta skrifter som är ganska svåra att tolka, det kan också vara ganska vardagliga dokument. Dessa samlingar kallar vi de "Kyrelliska böckerna" eller "Postverksböckerna".

Vill lyssna på berättelserna klicka här

Här kommer exempel ur:

GAMLA BERÄTTELSER

Som handlar om hur det var för väldigt länge sedan.

Det är berättelser om skapelsen, krig, folkmord, förstörelse,

hat makt snikenhet och elände.

Skapelseberättelsen

Plötsligt fanns någonting,

det började med en smäll.

Allt fanns i smällen. Där var ljus. Då var tid.
Krafter påverkade någonting. Någonting fanns.
Kaos var skapelsens ledord. Ur kaos skapades tur. Och tur var starkt.

När människan såg, då ville människan.
Vad människan ville det visste hen inte.
Då ville människan vad som helst.
Och krig fanns. I krig vill människan. Nu vill människan krig.

Då förstod människan att gemenskap var viktig.
Och de som fann gemenskap överlevde.
Vår gemenskap blev fokus och något att slåss för.
Nu slogs människan för sin gemenskap.

Hjältar blev ett signum.
Hjälten får inte vara för nära. Hjälten är allt. Hjälten är bäst.

Det sa pang och där fanns människan och hon gick.
Där fanns löv och betongsten. Bilar och busstationer.

Det föddes en krigare och han krigade.
Det föddes en präst och han mässade.
Det föddes makt och makten frodades.

Det föddes ett barn och barnet växte.

En hjort en tall ett golv.
En sparv och fotosyntes.
Universum blommade.

Fanns där igelkottar och larver? Var himmelen röd och havet blått?
Då var människan där och hon sade violin och resår.

Han gav lukt och rus.
Hon gav hav.

I begynnelsen var pang.

Värme är förförelse.
Halsstarrighet är människan.
Att blir är och viskar friskt i vårvindars sälta.
Förförde till liv.

Snikenhet är ditt liv i verklighetens smarta sång
sjungen i tolvtonsskalans kvartstoner erövrande jordens alla länder.

Mat till krigen spannas ur evighetens brunn.
Brunnens djup är grön och svart av jord.
Därför svälter Jens och Bruno, slickar fettet ur soppgrytans botten och kant.
Solen ger liv.

Filmjölk är svamparnas gåva att få finnas,
inte ätas, bara finnas. Och att bli mat.

När texterna somnar vaknar stillheten att glömma.
Illrar famlar efter ingen löja.
Då vaknade texterna och ranunkeln blev gul

Inget förstår människan i evighet oändligt.
Luras av synen, luras av doften, luras av hörseln.
Inget förstår hon, allt ser hon, allt hör hon.

Läker sorgens kvistar? Bryts de?
Kransar binder de. Famlar gör de.
Liknar läkning, bryts till foder.

Människan begynde

Hon märkte att gemenskap gav styrka. Hon märkte att makt var härligt. Hon märkte att det gick att ta och att bestämma. Då tog hon, och slogs för gruppens styrka.

Styrkan blev relativ. Att döda de andra gjorde styrkan större. För att döda andra krävdes makt. Hen gav sig makt.

Hon födde många barn och lät de tillbedjande föda många barn. Barn som fostrades till lydnad, kamp och överlevnad.

Berättelsen gav makten rätt och det var skönt.

Hederns tid

Det var en tid då heder var det viktigaste. Vem vill leva utan heder? Hedersamt skulle man uppträda.

Hur visste man om man hade heder? Jo, man fick hedersbetygelser. Man kunde få en gåva eller framförallt skulle många människor visa att man hedrade dem.

Att svära högtidliga eder om evig trohet till en härskare blev allt vanligare. Som återbetalning erhöll man då härskarens beskydd. Ju fler som svor en trohet dess större heder hade man.

Vissa härskare svor trohet till andra härskare och riken blev till och de utvidgades. Mest heder erhöll man om riket utvidgades med fler lydkungar. För att upprätthålla sin heder använde man svärd och pilar.

Nefraim hette en konung med mycket heder och stora arméer. Hans lydkungar fanns spridda över hela den kända världen och allt större blev den kända världen.

Han fick en idé, om att även kulturen var viktig. De som svor honom heder skulle bära vissa kläder, i alla fall vid högtidliga tillfällen. De skulle dricka Dry Martini eller äppeljuice. De skulle tillbedja vissa gudar. Vildarna skulle civiliseras eller utrotas.

Grannkungen Svembald , som inte svurit Nefraim en ed, han hade andra idéer om vad som var kultur. Hans idé var att man skulle vara ur hans folk, det var det viktigaste. De som inte kom ur hans folk skulle antingen utrotas eller tjäna hans folk. Detta tyckte Nefraim var mycket ociviliserat så de började ett hedervärt krig som fortsatte under deras olika ättlingar.

Långt bort i öster stötte de på en annan mäktig kung som ansåg att alla inom ett visst område skulle lyda under honom. Nu blev det riktigt hedervärda krig. Områdeskungens underlydande började helt plötsligt svära Nefraim eller kanske Svembald heder. Det var nämligen vissa som funnit att de på långt håll härstammade från Svemabald. Överallt krigades det.

Ruklavius hette en bonde med åtta barn. Tre flickor och fem söner. Rokim och Abslom var de två äldsta gossarna och de vill bli krigare. De hamnade i olika arméer. Rokim kom till Nefraims armé och Abslom till Svemalds.

Yngste sonen Mohem vill resa runt och upptäcka världen. Mellansönerna Krimsta och Rantem ville ärva gården. Först försvann de äldsta sönerna till var sina arméers. Sedan bråkade de mellersta sönerna om vem som skulle överta gården.

Den äldsta sonen Rokim kom så småningom med sin armé som slog ihjäl mellansonen Krimsta. Då fick den andra brodern Rantem ärva gården, men bara om han svor trohet till konung Nefraim, det gjorde han gärna.

Yngste sonen Mohem såg och lärde. När han blivit tjugotvå år gammal reste han ut för att upptäcka världen Han såg mycket och lärde mycket.

När han efter fyrtio år kom hem till gården hade Svembalds krigare varit där och slagit ihjäl Rantem och satt en främmande person att driva gården. Den främmande personen var ur Svembalds folk. Ramtems enda son gick som slav på gården.

Mohem blev hälsad med heder trots att han inte var av Svembalds ätt. Anledningen till att Mohem blev väl mottagen var hans stora kunskaper och erfarenheter. Han lärde gårdens innevånare mycket om främmande grödor och jordbruk. Dessutom kunde han dikta och spela citarr.

När Mohem så småningom började tala med den förslavade brorsonen så sålde den nye gårdsherren både Mohem och den förslavade sonen. Men citarren behöll han.

Vart systrarna tagit vägen var osäkert men det sas att de blivit lyckligt gifta.

Ideologiernas tid

Roald såg eländet i världen. Många människor var förtryckta och verkade ha eländiga liv. Det såg även Aaivin.

Roald förstod att man måste ge de förtryckta makten. Aaivin ansåg att man skulle låta de förtryckta utse ledare. Roald och Aivin började diskutera och skriva olika manifest.

Några tyckte att Aavin hade rätt andra höll på Roald. Med tiden blev bägge grupperna allt säkrare på att de hade rätt och allt månare om att skydda sin och sina anhängares rätt.

I vissa länder höll man på Roald i andra höll man på Aaivn. Både Roald och Aaivin ansåg det som sin plikt att befria de förtryckta massorna, men var och en på sitt sätt. De irriterades av att inte alla förstod att just han hade rätt, så de infiltrerade varandras länder och oj vad de höll på.

Sping hette en uppkomling som ansåg att det räckte med frihet. Släpp allt fritt så löser det sig sa Sping. I vissa länder släpptes allting fritt.

Nu fanns det tre ideologier att välja mellan och alla tre ville folkens väl. Blev det bättre för folken? Nej knappast. Det blev nya härskare och nya system. Alla förfördes av sin vilja att göra det bra för folken. De förfördes av sin djupa och innerliga tro på att just de hade den bästa lösningen. De förfördes så mycket så att de inte märkte att det blev makt som drev dem.

Och nya härskare drack allt mer makt. Den som dricker makt blir förblindad och full av sin egen förträfflighet. Alla var de hela tiden säkra på att de drack för folkens väl.

De streetsmartas tid

Och länder hade styrts av kungar och härförare. Var och en med målet att göra sitt land större och mäktigare. När landet blev mäktigare så blev också kungen större och mäktigare. Nu fann man att andra sätt att styra länder kanske var bättre. Folket borde kanske ha inflytande?

Starka män fick makten, oftast med folkets stöd. Starka män är inte alltid bra ledare så krigen fortsatte, folkmord uppfanns. Terrorism och fundamentalism utvecklades. Det fanns alltid goda skäl för att hävda sitt, landets och gruppens rätt. Rätt ska försvaras. Landets heder försvarades av de starka ledarna.

Nu fick de streetsmarta allt mer inflytande. De streetsmarta älskar sitt folk och de drivs av kärlek och passion. De triggas av kickar. Men de har svårt för analytiska resonemang och bryr sig därför sällan om andras kunnande, de tycker att det räcker med att vara streetsmarta. De sjöng glatt om alla sina resultat och beslut. De hade en förmåga att lyssna intensivt och bejakande och att strunta i det de hörde.

Vissa streetsmarta fick mer makt än andra, det var de starka. Starka streetsmarta ledare kom att regera i nästan alla länder. Inget gick att förutse, de kunniga tappade sitt inflytande. Konspirationsteorier och udda profeter fick makt. Beslut togs som rinnande vatten. Folket imponerades.

Ledarna blev allt fler och allt rikare.

Grogrunden för krig och folkmord kryddades med rasism och tro på starka handlingskraftiga ledare. Det blev en kokande gryta där varje bubblas innehåll blev en överraskning. Hat och rädsla blev politiska maktmedel. Gruppens heder krävde att exempel statuerades.

När folket uppmärksammade att något var fel så förklarade ledarna att det var någons fel. När folket klagade skrämde ledarna med något annat, något som alla kunde se och frukta. När folket klagade slöt de sig kring sina starka streetsmarta ledare, deras räddare.

Vattnets tid

Det fanns en tid när vattnet omgärdade människan. Vatten som föll genom fingrarna. Vatten som kastades i ansiktet. Vatten som fick människor att drunkna.

Människan sökte efter vattnets botten och fann den kvävande.

Människan följde vattnet upp i himlen och fann moln. Vattnet fyllde allt. Vattnet gav allt. Vattnet rann.

Bergets tid

Det fanns en tid när berget var hårt. Berget var stabilt. Alla litade på berget. Berget fanns. Ingen kunde ifrågasätta berget. Där berget inte fanns var stup. Stup där människor föll och ruttnade.

På bergets topp kunde man skrika eller tala. I dalarna kunde man leva. På sluttningen kunde man fara, rutscha.

Berget kan man inte ifrågasätta. Berget kan man inte ändra. Berget finns och är som det är.

Alla visste vad berget var. Alla litade på berget.

Bakom berget fanns berg.

Olfeus, en mycket gammal gud

Olfeus beslutade sig för att lämna gudariket eftersom han ville studera hur gudstron förvaltades på jorden.

Han nedsteg och fann många olika helgedomar. Det var moskéer kyrkor, synagogor och tempel av alla de slag. I dessa heliga hus predikades gudarnas ord.

Olfeus gillade att höra hur människor lekte med allt vad gudarna sagt, de tolkade och beskrev, såsom människor brukar göra. Olfeus var nöjd.

Han såg också att många var så förälskade i sina gudar, men att de inte brydde sig ett dugg om vad gudarna sagt. Det tyckte Olfeus var konstigt.

Ändå mer förvånades han av alla regler som människorna påstod att gudarna givit till sina troende.

Vad var det för regler? Olfeus mindes inte att han brytt sig om att försöka ge människorna några regler, det var inget som gudar överhuvudtaget var intresserade av.

Eftersom han ändå tagit sig energi till att besöka jorden så frågade han tempelherrarna om varför de var så noga med alla regler? Först svarade herrarna att de var givna av gud. Sedan förklarade de att det var ett sätt att visa att man verkligen älskade och trodde på sin gud.

Då skrattade Olfeus gott och såg att reglerna verkligen gav makt till tempelherrarna. Praktiskt för dem sa Olfeus och åkte tillbaks till gudarnas boning.

Kung över terroristerna

Nicolas valdes till regent över landet. Han fick titeln president. Nicolas var stolt och glad och hade många fina idéer om hur landet skulle regeras. Nicolas utsåg ministrar och kloka män och kvinnor till sin hjälp.

Nu satte han fart med sitt regerande. Nya lagar och nya bestämmelser. De kloka männen blev chefer över olika nationella organisationer. Nicolas var nöjd och såg fram mot en allt bättre framtid.

En del av de kloka männen förstod inte Nicolas storhet, då byttes de ut. Det var lätt att göra. Det var ett större problem att det uppstod grupper av folk som inte gillade det som Nicolas bestämde.

Nicolas försökte prata med grupperna, men de lyssnade inte. De blev högljudda och vägrade lyda. De gick ut på gatorna och protesterade.

Nicolas såg att detta var farligt. Människorna hindrade ju Nicolas från att genomföra sina fina idéer. Nicolas insåg att han var tvungen att stoppa de grupper som hindrade utvecklingen. Ibland räckte det med att fängsla dem, ibland fick han ta i med hårdhandskarna.

Nicolas förstod att de var terrorister. Dessa terrorister förstod inte glädjen med att leva i Nicolas land. De förstod inte sitt eget bästa. Terroristerna var våldsamma och destruktiva. Terroristerna utgjorde en fara.

Nicolaus var tvungen att svara med riktigt hårda metoder. Fängelserna blev allt mer överfulla och varför skulle staten lägga resurser på att förvara terrorister? Krafttag var nödvändiga. Man kunde ju inte släppa ut terrorister i det fina samhälle som Nicolas höll på att skapa. Terroristerna var som ett gift i samhällskroppen.

Utbildningssystemet reformerades så att alla skulle lära sig vad som var rätt och vad som var fel. Terrorister internerades eller likviderades. Det blev nödvändigt att styra media så att terroristerna inte fick ut sina destruktiva budskap.

Terrorismen fortsatte att öka, allt fler blev terrorister. Nu var Nicolas kung i ett land av terrorister.

Nicolas kung av terrorister.

Svamparnas riksdag

Svamparna samlades till riksdag.

Svamparnas sätt att kommunicera passar för just svampar. Deras kroppar är utspridda och finns överallt. Ibland har de riksdag för att lägga upp sin strategi för överlevnad och välbefinnande. De är lyckosamma, svamparna finns överallt.

Hur svampar kommunicerar kan människor inte förstå.

Svamparnas riksdag pågår och har pågått länge. De har kommit fram till att det alltid går att överleva, de klarar alla situationer, men gillar inte värme.

När växterna utvecklades fann svamparna att växterna var en bra födokälla och att man skulle äta med klokhet. Växterna måste ju också överleva. För att producera mat åt svampar.
Vissa svampar lydde inte riksdagsbeslutet, de dödade sina värdar. Det förhåller sig svampriksdagen till.

Så dök det upp djur. Svamparna tyckte att det var spännande och fann att djur liknade växter genom att de var goda och näringsrika. Men vissa djur åt upp deras fortplantnings organ. Gift visade sig vara ett bra skydd, problemet var inte så stort.

Så dök det upp varmblodigas djur. Det ställde till besvär eftersom svamparna inte gillar värme. Svamparna diskuterade om varmblodiga djur ska få finnas, den diskussionen fortsätter.

De tre träden

Det fanns tre träd.
Det största trädet är en ask. En kraftfull, uråldrig ask. I varje knöl och krumbuktning finns historiens vingslag. Grenverket är enormt och varje gren är en knotig stam. Asken har sett världen födas och förändras. Asken är världens tid. Asken finns inte inuti oss, men den finns runt om oss, överallt. Trädet heter Yggdrasil och ger utrymme till ödets väv. Trädet vill ingenting och styr ingenting, däremot skulle vi inte finnas utan trädet, ingenting skulle finnas.

Det andra trädet är en ek som står mitt i människornas väg. Även om det inte hindrar oss så måste vi ta några steg åt sidan när vi ska förbi trädet. Det är ett ganska ungt träd, fullvuxet och vitalt, men fortfarande ungt. Kanske trehundra år, inte femhundra och inte tusen år. Det är ett grovt träd som ännu inte hunnit bli ihåligt. Det har tre vida kronor som vänder sig åt olika håll. En krona är skadad och har slutat att växa. En krona har ännu inte funnit sin form, den väntar mest, men ser ut att må bra. Den tredje kronan är i sin fulla blomning och tar allt större plats, den söker ljus och höjd.

Det sista av de tre träden är planterat av människor, det står i en ring i en park. Mitt i ringen står en kiosk, där kan man köpa te. Trädets olika stammar sträcker sig upp mot himlen där grenarna förenas som ett tak över kiosken. Vän av ordning påpekar att det är flera olika träd som står i en cirkel. Andra menar att de olika träden blivit till ett träd. Det är en alm. En ovanligt hög och reslig alm.

Människorna irriterades över eken och almen, de kände sig störda av träden. Varför de störde människorna var svårt att förstå, men de som stördes hittade på bra orsaker till att träden gjorde skada. Många trodde på dessa orsaker, trots att den egentliga skälet var att träden helt enkelt var störande med sina yviga kronor och ständiga susande. De liksom bara fanns där och störde.

Det beslutades att almen och eken skulle huggas ner. Att få ner eken var ganska enkelt, några människor bråkade, men de flesta tyckte synd om den skadade grenen på eken så de tyckte att det var bäst att ta ner trädet ”för trädets egen skull”.

När almen skulle tas ner så blev alla tedrickare sura och stoppade motorsågarna innan de hann skada träden. Efter några år kom det en svamp och dödade almen.

Vissa människor ville vara snälla mot de som saknade träden så de planterade nya träd på samma ställe som de nedhuggna träden hade stått. Unga vitala träd, sådana som det finns så gott om, som har gröna löv och pirande grenar. Dom som planterade träden var mycket stolta och tyckte att de varit snälla. Inom hundra år var dom träden nedhuggna. De stod i vägen och var ju inte så viktiga, det finns ju så många andra halvgamla ekar och ringar av träd.

Den stora asken märkte inte vad som hände, men det gjorde ont när de andra träden försvann.

Yggdrasil var inte nöjd, så han skakade på sig och många människor dog. Yggdrasil tänkte nog ”det fanns så många människor” och ”Ibland behöver träd vara för sig själva”.

Det föddes ett barn

Barnet blev vuxet, många lyssnade på barnet. Barnet sa att man skulle vara snäll mot varandra. Det föddes fler barn som sa att man skulle vara snäll. Några av dessa barn kallades profeter, andra kallades naiva. Någon kallades gud. De flesta var bara barn som blev vuxna. Många lyssnade på vad de sa. Folket förstod att det var svårt att lyda barnens råd. Ändå lydde de flesta barnens råd, ibland.

Här kommer exempel ur:

NYA BERÄTTELSER

Som handlar om den tid då allt förändrades

Aschmed och Tived

Om skog och liv

Det hände sig på den tiden, då människan ännu trodde att jorden var till för människan. De trodde att skogen var skapad för människans välbefinnande. Det var då det hände.

Skogsjätten Tived hade tröttnat på livet. Han blev tunnare och fluffigare, han höll inte riktigt ihop längre.

Tidigare hade han varit stor och obegränsad. Då växte det tallar och granar överallt på honom. Al och sälg trivdes i våtmarkerna. Björkar lyste upp hans armhålor.

Vid den tid då ”det hände sig” hade han krympt. Liksom tunnats ut. Människor hade rakat bort allt som växte på honom och planterat tämjda träd i raka rader. Tiveds kraft pös ut, den sipprade fram ur varenda nyhuggen stubbe.

Och jättens kraft sipprade ut i luften, den försvann den upp i atmosfären. Nu var Tived inte längre jättestor. Ett falnat ark i människans nyttopark.
Dessutom hade han tappat kontakten med andra skogsjättar, de hade också blivit tunna och krympande.
Det värsta var nog att han hade tappat kontakten med sig själv.

Han låg alldeles stilla och andades sakta, mycket sakta.
När en jätte andas är det alltid med enorm kraft. Den utarmade jätten andades också med enorm kraft fast nu gick det sakta, långsamt. Andningen märktes bara som en svag rörelse över toppen av hans vänstra lunglob, just precis på det ställe där människorna hade lämnat kvar lite skog. Nationalpark kallade människorna det området för.

Just vid denna tid ”då det hände sig” besöktes parken av Aschmed, han skulle ut med kamraterna och dricka öl. Det fanns en fin grillplats, som låg vid sjön alldeles invid parkeringen.

Men kamraterna fick förhinder, de kanske hellre ville festa inne i stan. Aschmed, som redan åkt till grillplatsen, bestämde sig då för att passa på och titta lite inne i själva parken.

Just där, bakom en fyrahundraårig tall, mellan fem klippblock, och en senvuxen gran kände Aschmed att något hände. Det vibrerade, luften hävdes, det kändes som ett ljuvligt stillastående sken.

Aschmed var klok han tillät sig följa-lockas, han tillät alla känslor att gå genom hans kropp. Han sökte och fann. Till slut förstod Ascmed att det var Tiveds långsamma andning han förnam.
Det var mest som en känsla i hans hjärta eller, när han stod stilla, en känsla i hela kroppen.

Aschmed satt länge och upplevde skogsjättens långsamma andning.

När Ashmed gick hem så tog han sitt ansvar, det var självklart för honom, han kände det som att han inte hade något val. Han förstod att han var tvungen att berätta om den döende jätten och han fick verkligen folk att vilja hjälpa Tived.

Hur skulle de hjälpa? De hade aldrig hjälpt en jätte förut. Normalt klarar sig ju jättar alldeles utmärkt utan vår hjälp. Men de klarar sig inte när deras själ renrakas. Människorna förstod att Tived behövde hjälp, men visste inte hur de skulle hjälpa jätten.

Många ville stötta med broar och betongkonstruktioner, andra ville konservera, några ville bränna.

Aschmed som lärt sig känna Tiveds andning sa -låt honom vara ifred med sin skog.

Folket lyssnade och så bildades det jättestora skogsreservat.

-Reservaten måste vara jättestora eftersom jättar är stora. Jättar kan knappast leva som pysslingar, sa Ashmed.

Och så blev det.

Margareta och sandstaden

Har tolkats på många olika sätt.

Det var en september morgon. Hög och frisk luft. Lönnarna hade ändrat färg till rött och gult. Nyheterna pumpade ut rapporter från jordens alla hörn det var krig, bomber, folkmord och förtryck.

Margareta passade sina barnbarn och lyssnade med ett halvt öra på allt elände. Hon såg sina barnbarn leka i sandlådan, barnen brydde sig inte om eländet, de fortsatte att leka.

Margareta funderade på hur hon skulle lösa alla eländiga problem. Barnen funderade på hur de skulle få sin stad av sand att växa.

Det var då, just då, som Margareta förstod att hon sögs in i eländets virvlar. Men barnen brydde sig inte om vad som var gott eller ont, de byggde en stad av sand.

Nelson, Albert och hatet

Fred

I ett land långt borta härskade de vita. Alla vita ansåg sig som bättre än de svarta. De vita såg till så att de svarta arbetade hårt så att de vita kunde ha det bra. Ofta var de vita tvungna att piska de svarta för att de skulle hålla sig lugna och arbeta, ibland dog några svarta av piskandet, men det fanns gott om andra svarta. De vita, som var välutbildade tyckte att det fungerade bra, de var nöjda.

Nelson var svart, arton år gammal och tyckte att alla skulle vara jämlika. Han visste att de svarta inte var mindre värda än de vita. Ibland blev Nelson piskad, men han var ung och stark så de vita lät honom leva, så länge de tyckte att han var nyttig.

Albert var också svart, han var äldre än Nelson och mer erfaren. Bägge kämpade för att förändra landet så att svarta och vita skulle bli jämlikar. De ordnade möten, strejker och protester. De krävde jämlikhet.

En gång när Albert ordnade ett möte så kom Nelson fem minuter för sent. Han var entusiastisk, passionerad och full av kraft. Albert var ordförande. Nelson tittade sig omkring och såg att några vita hade infunnit sig på mötet. Nelson blev arg och ställde sig upp och sa -Varför är de här? Kasta ut dem! Vi kämpar för våra rättigheter. Albert lyssnade på Nelson och sa – Känner du några vita?

När bägge prisades för sina insatser, sa Nelson -Alberts ord förändrade mitt liv.

Klas och Magistern

Offerrollen skadar

Klas var född i ett land långt borta, han såg annorlunda ut och hemma hos Klas pratade man ett annat språk än det språk som klasskamraterna talade. Klas var sexton år.

I skolan kände sig Klas ofta som att han var annorlunda, och det stämmer ju att han var född i ett annat land och att han såg annorlunda ut och att han hade två modersmål. På alla andra sätt så var Klas en ganska typisk sextonåring, det är ju de flesta sextonåringar.

En dag i skolan fick Klas en fråga som han svarade på efter bästa förmåga. Magistern var inte nöjd med svaret. Då sa Klas ”Så säger magistern bara för att jag är född i ett annat land”. Magistern svarade ”Du vet att det inte är sant, men i framtiden kommer det ibland att vara sant, men oberoende av det -gör dig aldrig till ett offer”

Mats och verkligheten

Våld fungerar inte, vad fungerar

I det land där Mats föddes var det mycket som var fel. På gatorna svalt folk ihjäl. Den som föddes till fattig kunde aldrig bli annat än fattig, den som föddes av rika föräldrar blev rik, den som föddes av en professor satsade på akademisk karriär. Systemet byggde på att man höll sig i sin grupp och aldrig besvärade de andra. Det fanns alltid tillräckligt med folk i varje grupp, så varför ändra på något?

Systemet övervakades av en grupp som var födda på andra sidan jorden. Deras barn fick sin uppfostran på andra sidan jorden och sedan skickades de ut att bestämma i landet där Mats bodde.

Mats tyckte att det var fel, unga människor tycker ju ofta att saker är fel. Mats ville ändra på det som var fel, han var intelligent, envis och passionerad.

När Mats missionerade om att det var fel så förstod de flesta inte vad han sa, men de blev imponerade av hans kraft och utstrålning. Och det är ju alltid härligt att se unga män kämpa passionerat. Så folk lyssnade på Mats och hurrade när han talade. Folket från andra sidan jorden tyckte att han var ganska oförarglig, kanske för att han var så liten till växten.

Många unga män anslöt sig till Mats och började marschera, de ville störta eliterna. De sjöng och skanderade på gatorna. Mats vart förundrad, han ville inte marschera och sjunga, han ville att det skulle bli bättre.

Så, Mats ställde sig på torget, han tog av sig alla kläder utom benkläderna och vände sin matskål upp och ner. Ungdomarna marscherade ett tag, men tröttnade snart.

Mats bara satt där.

Andres och upploppen

Den enkla lösningen kan fungera

Plötsligt ringde statministern till Andres.

Andres var gjutarförman och höll just på att bygga en grund för ett flerfamiljshus.
– Andres vi har ett upplopp i parken, kan du hjälpa oss, sa statsministern.

Andres och statministern hade träffats under sina studier på universitetet. Bägge hade tillhört de halvarga ungdomarna som ville skapa en bättre värld.

Andres hyrde två små lastbilar och lastade den ena med en musikanläggning och den andra med läsk. Sedan körde han runt polisavstängningen och började spela diskomusik och dela ut läsk.

Ungdomarna började dansa och umgås och så var det upploppet över.

Efteråt sa Andres att ungdomarna helst vill träffas och ha något att göra. Rock’n’roll och basketboll blev Anders tema. Den elbasspelande punkrockaren gifte sig så småningom med basketspelaren och fick tre barn.

Andres fortsatte med att ge ungdomarna en plats för utbildning, praktikplatser, musik och sport.

Efter ungefär tio år så var det en ny generation ungdomar som startade kravaller, även denna gång fungerade det med rock’n’roll och läsk.

Andres och terroristen

Möt människan

Varje generation har sina genier och sina galningar. I varje generation föds också nya ideologier. De flesta nya ideologierna är omstöpningar av gamla ideologier.

Andres fann att allt fler omfamnade en ideologi som handlade om starka män med rätt härstamning. Vissa skulle regera, andra följa. Aktivisterna hade kul och skrek hatramsor i kör. De skrev sånger och höll tal. De festade mycket.

Några av aktivisterna fann varandra och fick barn. Just de fick fina liv och deras fanatism avklingade med åren. Men några fastnade i sina villfarelser och blev en kraft i samhället. De accepterade inte lagarna om förföljelse av folkgrupp. De använde enkla budskap och våld för att få massorna att lyda. Några blev terrorister.

Samhället tog i med hårdhandskarna, det hjälpte inte. Samhället försökte omvända de fanatiska, det gick inte. Samhället låste in de värsta, det hjälpte inte. Andres tänkte att han måste göra något. Vad?

Han ville inte ha in dem i sitt hus eftersom de då skulle påverka alla utsatta ungdomar som fanns i huset.

Då köpte Andres en byggfutt och ställde på parkeringsplatsen. Därinne fick de skrika och sjunga hur mycket de ville.

Varje dag tittade Andres till fanatikerna och pratade med dem. Med tiden lugnade de ner sig och började gå in i Andres hus för att dricka kaffe och träffa trevligt folk. De visste att de måste sköta sig inne i Andres hus och inte ha på sig alla sina vidriga symboler. Så småningom orkade de inte sätta på sig de vidriga symbolerna ens när de var i sin byggfutt.

Efteråt sa Andres att man måste involvera problemet i lösningen. Man kan alltid prata med alla människor.

Efanos förundras över människors kraft.

Marknad och krig

Efanos kom en dag till jorden. De lärde tvistar om huruvida hen var en uråldrig gud eller en besökare från rymden. Vi lär aldrig få ett svar på varifrån hen kom. Men vi vet att hen kom.

Efanos var inte mycket för att påverka, Efanos tittade och reflekterade.
Först såg hen ett kaos, sedan såg hen att allt påverkade, typ allt. Sedan intresserade sig Efanos för människorna.

Han fann att människorna hade en tendens att klumpa ihop sig. När klumparna kom nära varandra så blandades de och mycket energi kom i dagen. Hen lärde sig att de stora klumparna av människor kallades antingen för marknad eller så kallades de för krig.

När det var en marknad så bytte folk saker med varandra. När det var krig dödade folk varandra. Efanos förundrades över att människor inte alltid valde marknad.

Sedan åkte Efanos hem.

Sagan om friheten att bli kär.

Förälskelse

Nu ska jag berätta om hur det gick till när det vände. Inte om allt, utan om en sak som nu kan verka oviktigt. Det var nämligen så att i forntiden så tyckte många att de skulle bestämma vem andra blev kära i, det går ju inte.

Innan det vände så fanns det en stark tro på att man bara fick bli kär i vissa, inte andra. Tillexempel ansåg man att en man inte fick bli kär i en man och att en kvinna inte fick bli kär i en kvinna. Dessutom ansåg många starka ledare att Romeo inte fick bli kär i Julia och att Maria inte fick bli kär i Tony.

Kära blev de i alla fall. Om de visade sin kärlek blev de fördömda.

Ni kan säkert förstå vilka hämningar som detta resulterade i. Massor av förälskade människor dolde sin kärlek. De dolde den för kringstående och för varandra. Och det allra värsta var nog att de dolde det för sig själva.

Det gick så långt så att de som vara kära avrättades. De förföljdes och de föraktades.

Vändningen gick fort, på ett par generationer så hade det vänt.

Under all tid så hade kärleken blommat i dolda kretsar. Några kunde utveckla sin kärlek i smyg. Om dom blev påkomna så blev de föraktade och ibland avlivade.

Många människor var kloka och blundade när de upptäckte människor som var kära på ett sätt som inte var acceptabelt. Andra tog som sin livsuppgift att avslöja människor som de ansåg vara kära i fel person. Rädda människor stöttade gayjägarna och de använde mycket våld.

Vändningen började med att några tog mod till sig och sa att de förälskade inte var föraktliga. Eftersom de hade rätt så lyssnade folk på vad de sa. Först några få, sedan allt fler.

Man fick för sig att det var en sjukdom som kunde botas. Många ville bli botade, de ville ju passa in i samhällsstrukturerna. Ingen blev ”botad”. Kärlek är ju ingen sjukdom. Kärlek är en livsfrukt.

På olika ställen i världen började kära människor att uppträda öppet och folket såg att det var bra. Några ville till och med gifta sig. Då skrattade de flesta och skratt är bra. Plötsligt sa några statsmän, låt dem gifta sig. Varför inte, tänkte folket. Nu fick de gifta sig och fick fulla rättigheter.

Så hade vändningen skett och på någon generation tyckte alla att det var självklart att kärlek var fint.

Flickan och skylten

Din blinda fläck

En dag satt hon där, med sin skylt. Flickan hade förstått att världen styrdes av människor som inte brydde sig om att samhället skulle vara bra. De som styrde drevs av helt andra krafter.

Flickan skrev på sitt plakat att man skulle ta rätt beslut. I alla fall i de enklaste frågorna, som att människan inte skulle släppa ut en massa koldioxid som kan få jorden att koka. Det tyckte flickan var självklart.

De med makt klappade flickan på huvudet och hyllade hennes initiativ, men brydde sig inte om det hon sa, de hade ju andra saker att tänka på.

Somes tomma tavlor

Regler

Moses hade direkt kontakt med Gud. När de pratade med varandra så fick Moses ett antal förbud skrivna i sten.

Somes var av Moses släkt, han tittade på stentavlorna och konstaterade att de inte hade gjort så stor nytta så han suddade ut texten och lät det vara tomt. Han tittade på stentavlorna och tänkte.

Här lyser det tomt. Inga budord från gud eller kungen. Vi måste tydligen tänka själva.
Hur skapar vi ett bra samhälle? Hur skapar jag ett bra liv för mig och mina närmaste?

Det är två bra frågor att ha med sig.

Sedan gick Somes hem till sin familj.

Somes tal till Knererna

Den svages vapen

Det har sagts att styrka är vackert, det har sagts att makt är sexigt. Det sägs att vi vill ha starka snygga ledare. Vill ni ha det? Jag vill det inte.

De får gärna vara starka och snygga, men det viktiga är vad de gör.

Jag säger, gör gott och världen blir god.

Dom säger att dom ska vinna krigen, alla olika sorters krig. Jag säger att krig är våld, alla krig, alla sorters krig är våld.

Vad är våld? Jo, våld är den svages vapen. Den som inte har något annat tar till våld. Våld är den svages vapen. Vill ni ha svaga ledare, sådana som använder de svagas vapen, nämligen våld. Vill ni ha dem? jag vill det inte.

Det finns alltid ett annat sätt än våld. Det finns alltid många andra sått en våld. Låt dig inte luras att tro att den som väljer aggression, våld och krig, tro inte att den är stark. Den som gör så är svag.

Alla de andra vägarna ska du pröva. Aldrig våld, aldrig auktoritet. Våld är den svages vapen.

Det sägs att pengar smörjer samhället, tack vare pengar kan vi byta grejer med varann. Det är sant. Det är också sant att pengar ger makt. Det är också sant att pengar får hjulen att snurra. Det är bra, men pengar är farligt eftersom pengar är så starka, så enkla, så lockande. Pengar tänker inte, pengar är inte snälla eller onda, men de är starka och de styr.

När jag styr vill jag inte styra med pengar. Ibland gör jag det och finner att pengarna styr fort och rakt, men jag förblindas lätt och ser sällan vart pengarna styr.

Jag säger att pengar är den svages vapen, eller rättare sagt pengar är den svages styrmedel.

Den sanna styrkan sitter inte vapen eller pengar. Den sanna styrkan, den goda styrkan hittar du någon annanstans.

Var hittar du den starkes goda styrmedel? jo du finner den i passionen, i viljan att göra något gott, något bra. I passionen.

Den godas styrka sitter även i kunskap. Med passion och kunskap så har du styrka att göra sånt som är gott och bra. Gott och bra för dig själv, för dina närmaste och för hela världen.

Jag säger dig att våld och pengar är den svages vapen. Passion och kunskap är den starkes vapen.

Hur vet jag det? Jo, jag ser vilka som gjort gott, jag ser när det blivit bra. Då handlar det om passion och kunskap. När det blivit bra så har passion och kunskap styrt.

Alla har passion och kunskap. Kunskapen växer när du öppnar dig, när du rör på dig. Kunskap kräver utveckling. Odla din kunskap och göd din passion. Då blir du stark.

Jag säger att du måste lära dig att se styrkan hos de som styr med passion och kunskap. Där hittar du dina ledare.

Hammarsten och ordet

Status och fred

Hammarsten såg att krig var onödigt. Han sa att krig var onödigt. Alla sa ” ja, krig är onödigt”, och de fortsatte att kriga. Då sa Hammarsten att svält och förtryck är onödigt. Alla sa ”Ja, svält och förtryck är onödigt” och de fortsatte att svälta och förtrycka.

Hammarsten blev ledsen, men inte förlamad, han gav inte upp. Han ville att alla skulle träffas och säga kloka saker till varandra så att krig, svält och förtryck kunde försvinna. Alla sa ”bra idé men jag vill inte träffa de onda” och så började alla prata om de onda som de inte ville träffa.

Då skrev Hammarsten en bok som alla tyckte om, men ingen läste.

Då kom Hammarsten på att det skulle vara fint och statushöjande att få vara med och träffas. Och att alla skulle få vara med på träffarna. Då kom alla, och alla var med. Med tiden började de prata med varandra.

Hammarstens ord till vännerna

Är det så enkelt?

Hammarsten blev gammal. Även Hammarstens kompisar blev gamla. De träffades ibland och pratade minnen, men mest pratade de om hur de skulle styrt världen om de fortfarande hade haft folkets öron.

Hela sitt liv hade Hammarsten och hans kompisar arbetat för fred. De var helt övertygade om att fred var möjligt. Krig var vanliga. Krigen gisslade människor.

Det fördes krig med dödande vapen, men det fördes också andra krig. Kungar och presidenter gillade att förklara krig mot olika problem. Det var en metafor de ofta använde. När det förklarades krig mot narkotika, klimatgaser eller något annat då koncentrerades alla krafter på aktiviteter mot den fruktade fienden och världsbilden förvanskades. I krigssituationer tittar människor genom en strut och tror att de ser världen, men de ser bara den smala bild som struten ger. Allt annat försvinner.

Det fanns inga vinnare i krigen.

En krigare vet att hen gör rätt. En krigare tror att hen handlar på uppdrag av gud. Om hen inte tror på gud så är det någon annan lika sann källa som ger krigaren rätt att kriga.

Hammarsten sa till sina kompisar. ”Skärp er grabbar” (på den tiden var de flesta makthavare män). ”Skärp er grabbar, det är väl inte så svårt. En tredjedel av marken ska vara reservat, en tredjedel ska vi bruka med varsamhet och den sista tredjedelens kan vi nyttja som vi vill. Det behövs ingen gud för att fatta det.” han fortsatte ”klimat och miljö: Lägg av med att förstöra, det är inte svårare än så” och så avslutade han med "våld svält och förtryck är onödigt, sluta!”

Kamraterna gick hem och undrade om det verkligen var så enkelt.

Romeo och Julia.

Barnen som gifte sig med varandra

Det var motsättningar, grupper motarbetade varandra. Det blev diskriminering. Ibland eskalerade det till våld och elände. Motsättningarna gick inte alltid i arv. Det var ganska vanligt att barnen gifte sig med varandra.

Romeo fick gifta sig med Julia.

Magareth Asli en kvinna som du

Det tar tid att göra rätt

Då, för länge sedan var samhället patriarkalt. Starka män styrde och bestämde. Kvinnorna födde barn, uppfostrade barn, tog hand om männen och framförallt så lydde de sina män.

Det var inget stort fel på herr Asli, Magareths man, men han hade fått lära sig hur man skulle hantera kvinnor. Han var snäll och uppskattande, såg allt fint som Magareth gjorde och krävde lydnad eftersom han lärt sig att det var rätt att vara en sådan man.

Margaeth uppskattade sin man, men förstod inte varför hon skulle formas av sin man. Hon ville vara en vanlig kvinna. Hon ansåg inte att hon kunde vara en fullgod kvinna om hennes uppgift var att serva och lyda sin man. Hon trodde att det fanns andra sätt att leva. Hon ansåg dessutom att kvinnor skulle ha samma rätt och samma regler och lagar som männen. Margareth sa detta. Alla skrattade. Det var ju hur tokigt som helst. Naturen var ju som det patriarkala samhället hade bestämt. Margareth lät dem skratta men fortsatte att berätta om hur hon tyckte att det skulle vara.

Margareth fick barn som fick lära sig att män och kvinnor är lika mycket värda och ska ha samma regler och lagar.

Så småningom blev det som Margareth sa att det skulle vara, men det tog tid. Det tog generationer. Under tiden led både män och kvinnor av att tvingas leva i ofrihet.

Hur gick berfrielsen till?

Många kvinnor och män kämpade för friheten, på olika sätt. Margareths alla barn och efterföljare brydde sig inte så mycket om hur befrielsen gått till, men de var stolta över att ha varit en del av befrielsen.

Samoe

Det finns en uppgift

Att vara fattig är ingen skam. Det visste Samoe eftersom hon fått höra det hela sitt liv. Så Samoe kämpade för att inte skämmas, trots att hon var fattig.

En man sa till henne att hon skulle kämpa sig ur fattigdomen. En annan lovade henne vackra saker om hon följde honom. En tredje förordade att hon skulle kräva sin rätt.

Samoe prövade att kämpa, oj vad hon kämpade, men fattig förblev hon.

Hon hittade en rik man att gifta sig med. Det var en usling så Samoe blev först slagen och sedan fattig igen.

Samoe slogs på barrikaderna, hon hävdade sin rätt att vara människa, hon skrev och hon kämpade. Samoe blev känd, men fortsatte att vara fattig.

Nu hittade Samoe något viktigt att göra. Nu var Samoe rik. Fast hon hade väldigt lite pengar.

Samoes påstående om kejsares efterträdare

Livet är lika kort som långt och alla blir äldre med åren. Arbete behöver utföras, den som gör arbetet slutar ibland. Hen kanske vill göra något annat eller så blir hen bara för gammal eller dör.

Det fanns goda kejsare och det fanns kejsare som gjorde onda saker. De flesta makthavarna blev med åren allt med förblindade av sin egen förträfflighet.

Så småningom ville man inte ha kejsare som satt för länge. De skulle absolut inte sitta på livstid. Så antingen tog man makten från kejsaren eller så bytte man makthavare lite då och då. De började kallas för presidenter och premiärministrar. Vissa gjorde bra saker andra gjorde dåliga saker. När en president gjorde fel så fanns det massor av andra tronpretendenter som trodde att de skulle kunna göra det bättre.

När en makthavare varit riktigt bra och genomfört många bra saker så brukade det sällan finnas någon självklar efterträdare.

När en bra kejsare abdikerar finns det ingen som tar över.

Mala

En hjälte.

Hon hette Mala. Hon var ung. Hon ville upptäcka världen.

Hennes värld var liten. En dal, en familj, grannar och ett samhälle med bestämda lagar. Hennes far bestämde i familjen. Hennes släkt bestämde över hennes far. Grannarna engagerade sig i allt som hände i byn.

Byn låg nära en stad. Där fanns det skolor som lärde ungdomar om andra dalar, om andra länder och dessutom kunde man läsa fysik, biologi och statskunskap.

Mala vile gå i skolan som låg i staden. Hennes pappa tyckte att det var fint. ”Men det behövs inte, man gör inte så i vår släkt.” sa pappan.

Mala var envis, hon reste till staden och började i skolan. Malas farbror fick höra att Mala var olydig och reste till staden för att hämta hem Mala. Då gömde sig Mala, hon skrev en bok, hon skrev till tidningarna, hon kontaktade politiker. Mala blev skjuten i magen men överlevde, hon fick priser, hon fick berömmelse.

Många beundrade Mala, men andra hatade henne. Varför hata henne? Det förstod ingen, varför hata Mala? Ändå gjorde många det, Mala var tvungen att flytta till ett land långt borta. Hon flyttade till en stad i en annan världsdel. Där fick flickor lära sig biologi och statskunskap.

I dalen där Mala vuxit upp fortsatte flickorna att städa och sköta höns. De fick lära sig att skolor var onödigt och endast för pojkar. Men några mindes Mala. När inga vuxna män var i närheten så pratade de om henne.

I andra dalar blev Mala en hjälte och ett föredöme.

Valum

Makt korrumperar

Valum hette en kvinna som med tiden fick allt större makt. Valum var en god kvinna och tyckte att hon gjorde många bra saker. Hon instiftade lagar mot förtryck och diskriminering.

Det fanns andra män och kvinnor som själva ville instifta lagar mot förtryck och korruption. Ofta blev det intensiva och hektiska debatter om dessa lagar. Valum arbetade samvetsgrann och hade mycket hjälp av sina kamrater som stöttade henne och samarbetade på alla tänkbara sätt. Valum var mycket glad över sina vänner.

När Valum blev gammal sa hon ”Makt korrumperar, alltid. Även jag blev korrumperad av min makt, inte så att jag byggde upp förmögenheter eller tog mutor, men korrumperad blev jag och helt förblindad”

Valum var en god kvinna.

Charlopp, en segrare

Den förste segraren som åtaldes och dömdes

En kraftfull militär trodde sig kunna förbättra samhället. Detta hände i ett land långt borta. Militären hette Charlopp han var befälhavare och utsåg sig till President. Charlopp införde regler som skulle få människor att kämpa eftersom han visste att människor gillade att kämpa.

Ganska fort insåg Charlopp att många av människorna ville kämpa för fel saker.
Vissa av dessa saker var samhällsomstörtande och farliga. Charlopp insåg att han måste göra något.

Utbildning fungerade inte, folk är ju så halsstarriga och övertygade om sin egen förträfflighet.

Så Charlopp, som var en stark man, beslöt att hugga huvudet av de som inte ville kämpa för hans samhälle. Det var ju inte mer än rätt, de hade ju kunnat välja att anpassa sig. De hade ju själva valt att inte anpassa sig, det innebar att de själva valde att bli avrättade, ansåg Charlopp.

Charlopp arbetade i en uråldrig tradition där sanningen vaktades med svärdet.

Så gick tiden och Charlopp blev en hyllad ledare. Så småningom blev han gammal och orkade inte bestämma allt själv, så andra tog över och Charlopp blev en ofta hedrad ålderman.

En dag beslöts sig Charlopp för besöka ett barnbarn som flyttat till ett annat land. När han landade på flygplatsen blev han häktad och dömdes för folkmord.

Det var första gången som en segrare lagfördes, dömdes och straffades.

Ninto och makten

Älska makt

Ninto var chef. Ninto trivdes som chef. Ninto visste at hon hade makt, men det tyckte inte hon var så viktigt. Hon brukade säga att ”jag använder min makt för att göra gott, jag hjälper mina underlydande så att de kan göra ett bra jobb. Det är bra både för dem och för företaget”.

Företaget kom i kris, då kom även Ninto i kris, men hon arbetade hårt och företaget reste sig igen. Nu var Ninto nöjd och glad igen. Skönt att det gått så bra, tänkte hon.

En äldre chef som arbetade i ett land på andra sidan havet kom hem på besök och eftersom han kände Ninto, de hade arbetat ihop för länge sedan, så åt de middag ihop. De åt rökt sik och stuvad spenat. Den äldre mannen frågade Ninto om hur hon kände det, nu efter krisen. Ninto svarade att hon var glad över att det gått så bra. Han frågade henne hur det kändes i magen. Ninto sa att hon hade en klump i magen, som en sten, men att det inte gjorde så mycket.

Han tittade Ninto i ögonen och sa ”hur har du det med makt?” Ninto drog sin gamla förklaring om att hon använde makten till att göra bra saker. Han fortsatte att titta henne i ögonen och sa ”Du ljuger, du är chef eftersom du gillar makt. Punkt. Det är makten som du tycker är skön”

Ninto blev upprörd och sa att makten var ett nödvändigt ont. ”Du ljuger sa han”. Hon blev sur och kränkt och tänkte att det var bäst att antingen slänga spenaten i ansiktet på honom eller att bara resa sig och gå.

”Larva dig inte ” sa han. -Alla människor gillar att ha makt, det kan du inte göra något åt. Men pröva med att njuta av den makt du har över dig själv istället för att njuta av makten du har över andra. Acceptera att du älskar makt och njut av makten du har över dig själv.

Det gick någon månad och Titti, som var en av Nintos underlydande, kom in till Ninto. Hon hade en blombukett i handen och så sa hon ”den här får du eftersom du blivit en sådan ofarlig chef”

Nintos magsten försvann.

Kvinnan och friheten

Frihet att vara barn

Kvinnan hette Astrild. Hon var en vanlig kvinna med en flink penna. Hon såg att vuxna ofta tvingade barn att vara artiga och välordnade. Barnen skulle vara som små vuxna eller så skulle de vara tysta. Framförallt så fick de inte uppträda som barn.

Astrild hade god tillgång till sin inre värld och där hände magiska saker. Allt var möjligt i Astrilds inre värld.

Ibland kunde hon flyga. Ibland var hon stark. Ibland var hon älskad. Ibland var hon förstådd. Astrild var en vanlig kvinna som njöt av sina fantasier.

Hon förstod inte varför barnen inte skulle få vara barn. Och hon trodde att barnens fantasivärld var något bra. Då skrev Astrild en bok där barns fantasier blev verklighet.

Alla gillade Astrilds bok och läste den för sina barn. De vuxna kom på att de också hade varit barn och barnen blev fria.

Fria att vara barn.

Mouler, en man som vandrat.

Kamp och mening.

Han lärde sig tala och hans tal förändrade världen.

Mouler såg att unga som var på väg att bli vuxna inte ville göra som sina föräldrar, de ville inte ens ha allt det som föräldrarna skapat. De unga ville inte ha pappas pengar. Istället ville de unga bygga ett eget liv och ett eget samhälle.

Han såg att det fanns fattiga och marginaliserade, människor som inte fick göra nytta, människor som inte behövdes. Inte ens i rika och goda samhällen behövdes dessa människor. Han förvånades över att det blev allt fler som inte behövdes på samma gång som samhället blev rikare och bättre. Mouler kallade dem för Maggan, de marginaliserade.

Mouler tyckte synd om Maggan. Mouler ville hjälpa Maggan. Det var snällt av Mouler. Hjälpte det Maggan? Nej inte alls. Maggan tog emot och fortsatte att klaga, det var synd om Maggan.

En populist sa att det bästa vore att Maggan utrotades. Då blev Mouler upprörd och talade om de rikas skyldigheter att hjälpa, han talade om slavarnas kamp, han talade om de förtrycktas rätt till liv. Hjälpte det Maggan? Knappast.

Mouler fortsatte att vandra. Ofta grät han över Maggans elände.

Ju äldre Mouler blev dess mer studerade han de unga. De unga var ofta arga, Mouler lät de unga vara arga. De unga hade åsikter och ville förändra, Mouler berättade då för de unga om tidigare förändringar och revolutioner. Han berättade om när det gått bra och om när det gått dåligt, Mouler kände att han hade mycket viktigt att berätta. De unga lyssnade inte och de som lyssnade förstod inte.

Maggan och de unga marscherade, det blev kravaller, men de gick alltid på olika gator och de gick i olika städer.

Mouler förskräcktes när han hörde Maggan och de unga tala. Han hörde att det onda talet fungerade och att det goda föll platt till marken. När Maggan pratade om rättvisa så betydde det att de ville ha mer och när de unga ville ha rättvisa betydde det att de ville störta det som var på väg att bli gott.

Starka auktoriteter med välsmorda käftar fick många följare. Udda idéer flög över världen. Syndabockar lynchades. Lite var gott och mycket sprängdes i bitar.

Både Maggan och de unga lyssnade noga på de som de litade på, de som de ansåg kunniga. Maggan trodde på andra Maggor och de unga trodde på andra unga.

Mouler förskräcktas och fortsatte att vandra.

Mouler kom ihåg vad Anders gjort när han stoppade ungdomskravaller med basketboll och rock’n’roll. Det hade fungerat. Men det fungerade bara om rock’n’rollen hölls igång ända tills de unga blivit vuxna. Allt fler unga blev inte vuxna, istället blev de till Maggan.

Moulers erfarenhet och kunskap sa honom att ordet var viktigt. I historien hade ordet förflyttat berg. Ordet kunde sjungas, skrivas eller bara talas. Mouler bestämde sig för att tala. Ett tal som skulle förändra världen. Talet skulle rikta sig både till de unga och till Maggan. Talet skulle ge dem mening.

I gamla böcker läste Mouler om att religionen givit mening och att kampen givit mening. Det måste gå att kämpa för tron på det goda, tänkte han.

På ett torg i ett varmt land höll han sitt tal, det fanns lyssnare, det fanns kameror, det fungerade. Så här sa han:

Det finns en mening, en mening med att just du lever. Jag kan inte ge dig din mening, inte heller gud eller kungen kan ge dig din mening. Din chef är lika meningslös som du själv känner dig. Men det finns en mening med att du lever och bara du kan finna meningen med just ditt liv.

Du hittar inte din mening utan att söka efter den, du ska kämpa för att söka efter din mening, jag lovar att den finns. Du finner inte meningen i mörkret, du finner meningen i ljuset. Sök ljuset. Om du behöver någon att följa, följ inte mig. Sök upp den som funnit en mening som du gillar. Hur kom hen dit?

Lyssna inte på vad hen säger, det är oftast bara välsmorda lögner. I stället ska du studera hur hen gjort. Studera och lär. Hen kanske är en dålig pedagog, det kan hen inte hjälpa. Du kan ändå lyssna och reflektera. Hen har märkt att folk lyssnar mest när hen pratar om mörkret. Du ska lyssna när hen pratar om det goda, om ljuset.

Lyssna inte på den som pratar högst, lyssna på den som säger gott. Den som inte har svar är intressantare än den som har svar på allt.

Din kamp, för kämpa måste du. Din kamp är att hitta din väg. En väg som är god. Din kamp är att leta och lära.

När du hittat din väg så ska du inte vara nöjd, din väg är större än du tror. Börja gå på din väg, det är ingen motorväg, det finns massor av småvägar som du kan undersöka. Kämpa för att hålla dig på den goda vägen och förstå att den kommer att vara evigt lång. Hela ditt liv ska du gå på din väg. Din väg som är god. Du får gärna vila när vädret är bra, drick ditt kaffe i välmod.

När du tappar tron på din väg, det gör du ofta, undersök vägen och lär. Kanske är det en ståtlig väg som byggts på lösan sand och lätt sopas bort av nästa regnoväder. Kanske är det en liten slingrig byväg som legat fast i tusentals år. Kanske är du på en väg som svajar men leder framåt.

Det är ingen lätt väg du har att gå. Du måste veta om det är en bra väg. Du måste veta om vägen håller, om det är din väg, om du trivs på vägen, om vägen är god eller ond.

Det är inte lätt, men du kan kämpa. Du kan tro på din väg och kämpa dig framåt. Hur vet du att vägen är rätt? Det vet du inte, men du vet om det är en bra väg.

Många vägar bygger på fasta fundament som ger dig trygghet och klara besked, dessa vägar brukar sluta med ett stup där du faller ner till hungriga drakar.

Din väg är vacker. Din väg gör gott. Kämpa för att finna och bygga din väg och tro på att det är gott. I tron finns tvivlet och vägen kan behöva underhåll.

Moulers ord fick de unga att se en mening med sina liv. Moulers ord fick Maggan att ta upp kampen för det goda. Och då fanns en grund för det goda samhället.

En stabil grund byggd av miljarder människor.

Soffan

Om konfliktlösning

Denna berättelse är den yngsta berättelsen i Berättelseboken. Många menar att den egentligen borde stå bland de Kyrilliska böckerna Men av tradition har den hamnat i Berättelseboken.

Tre familjer bodde i en grönskande dal. Ängsblommor och betande får. Från dalen gick en liten väg till en udde. Familjerna brukade ofta samlas på udden, titta på solnedgången, grilla abborrar och bada.

Från badplatsen gick en smal stig upp på en klippa, där hade man en vidunderlig utsikt över öar, hus och skog.

Anders Lundström, som var pappa till tre barn och bodde i Lundströmsgården, han kom på att man kunde bygga en soffa på utsiktsplatsen. Alla tyckte att det var en fantastisk idé. De hjälptes åt med att bära upp en riktigt snygg och bekväm träsoffa. Detta hände en sådan där sommardag då solen aldrig ville sluta lysa.

Kristine Larsson som bodde i Larssongården tyckte att soffan borde målas. ”Grönt vore fint”, sa hon. ”Rött är stiligare, det gillar mina barn” sa Anders.

Yasmine Rudberg, som bodde i Rudbergsgården ville att den skulle vara vit. ”då ser man den även när det är mörkt”, sa hon.

Familjerna badade, grillade och diskuterade färgvalet.

Det blev allt viktigare för Kristine att den verkligen blev grön så att hennes barn skulle uppskatta soffan. Anders menade att rött var mer miljövänligt och det måste ju vara viktigt för alla. ”Men vitt är ju så härligt” sa Yasmine.

När man har olika åsikter kan det bli problem och problem är till för att lösas. Det finns olika sätt att lösa problem. Man kan diskutera tills ett beslut är taget. Eller så kan man förhandla, -du får det så får jag det. Man kan även kompromissa, då brukar alla bli halvnöjda eller halvmissnöjda.

Om man inte kommer överens så kan det bli krig och då förlorar alla. Ingen ville ha ett krig om soffärgen.

Yasmine var en van förhandlare, hon arbetade som ombudsman i fackföreningen Chef. Hon föreslog att om hon fick anlägga en rosenträdgård vid midsommarängen så skulle hon gå med på att den inte målades vit.

Kristine som var barnläkare förslog en kompromiss. Nämligen att de skulle blanda de tre färgerna i burken och se vilken färg det blev.

Anders tyckte att det var hans idé så det borde bli som han sagt. Rött.

Yasmine sa då att hon kunde ta på sig att måla den om den fick vara vit och dessutom kunde hon erbjuda de andra familjerna två tusen kronor var i bonus. Eller kanske tre viskade hon till sina barn.

Anders surnade till och förslog att hans familj skulle disponera bänken på udda torsdagar.

Efter mycket förhandlande så beslutades det att bänken skulle målas randig i vitt, rött och grönt. Ingen tyckte att det var särskilt fint, men så blev det. Dessutom gjorde man en underhållsplan som innebar att familjen Lundström skulle tvätta bänken första året. Familjen Rudberg andra året och familjen Larsson det tredje året. Tvättningen skulle ske maj, juni och juli. Ommålning skulle ske vart tredje år. Det blir ju inte så betungande varje familj målar ju bara vart nionde år.

Anders menade att det borde finnas ett sanktionssystem om någon av familjerna inte gjorde det som de lovat göra. De andra familjerna tyckte att det var logiskt.

Hur skulle sanktionerna se ut? Efter mycket diskuterande beslöts att den som inte skötte sitt åliggande skulle betala fem tusen kronor.

Nu står den randiga bänken på utsiktsplatsen, den är alltid fräsch och välunderhållen.

Men det är sällan som familjerna samlas på badplatsen och grillar. Oftast grillar var och en för sig och passar på att bada när det är ledigt på badplatsen.

I tysthet tänker familjerna att de inte borde ha målat soffan.

En klok kvinna i grannbyn sa: -Man ska söka efter lösningar som är bra. Kompromisser brukar innebära att de flesta är lite missnöjda. Förhandlingar brukar utmynna i att olika irrelevanta frågor kommer upp och de starkaste vinner. Vanligast är nog att en auktoritet bestämmer, det kan fungera om han som bestämmer verkligen är en auktoritet för alla inblandade parter. Jag har aldrig mött en sådan auktoritet.

Bäst hade förstås varit om man valt en bra lösning. Bra lösningar hittar man om man söker efter sådant som är bra för alla berörda parter. Det betyder inte att någon vinner något, det blir helt enkelt bara bra. I mitt liv har jag varit med om många situationer där man funnit bra lösningar.

Än idag står den randiga soffan på berget, den har blivit klassad som konst och människor kommer från hela världen för att se detta monument över konfliktlösning.

Kyrkan visavi gud

VM i kyrkfotboll

Laguppställningen är:

På guds sida finner vi Försoning, Meditation, Varande, Liv. Målvakt är Ansvar.

Nåd är avbytare. Fystränare på guds sida är Odysseus.

På kyrkans sida finner vi Förlåtelse, Tradition, Regler, Bön, Riter, Hjälp.

Målvakt är Fundamentalism. Rådgivare är Påven och Talibaner.

Domare är Liv

Lyssna på ett referat från matschen:

En fotbollsmatch mellan gud och kyrkan: här

Det vi vet om berättelserna i Berättelseboken.

Festalius arkeologer och historiker har försökt spåra berättelserna och allt som händer i dem.

Ganska många av personerna verkar ha funnits i verkligheten, då när allt förändrades. Berättelserna har sedan utsatts för tidens gång, men de verkar ha verkliga förebilder och speglar verkliga händelser.

Man har funnit att Andres i verkligheten verkar ha hetat Carlberg.

Mats ska ha bort i södra Asien och hetat Mahatma.

Nelson kom från södra Afrika och hette Mandela.

Margareta, Valum och Samoe vet man inte så mycket om men de var kloka kvinnor.

Romeo och Julia beskrivs i ett lustspel från andra milleniet.

Astrild var en uppskattad författare, arkeologerna söker efter resten av hennes namn.

Hammarsten lär ha hetat Dag i förnamn och varit hyllad.

Flickan med skylten ska ha varit en ung rebell från tidiga tvåtusentalet.

Some vet man inte mycket om mer än det som står i texterna.

Margareth är okänd men hade många följare.

Klas och magistern lär ha varit goda vänner med Andres på nittonhundratalet.

Statministern var troligen en härskare i norra Europa och hette nog Ingvar Carlsson.

Achmed har försvunnit i historien men Tived verkar fortfarande vara vid liv i mellersta Skandinavien.

Upphovet till parallella utredningar med vattentätaskott, lär vara en kris mellan Amerika och Norra Asien.

Mala lär ha vuxit upp i södra Himalaya

Svamparnas riksdag pågår fortfarande, så också fotbollsmatchen.

Charlopp segrade och dömdes, ska ha varit verksam på södra Amerikas västkust.

Övriga gudar och människor har man inte hittat även om spåren är tydliga.

De Kyrelliska böckerna, kallas även för Postverksböckerna.

Av en ren slump hittade våra historiker en stor mängd dokument från forntiden. Det är meddelanden som skickats mellan människor. En del av dokumenten handlar om vad de ätit

eller om vem de varit förälskade i. Mycket handlar om familjer.

Våra historiker tycker att det ger bra bilder av hur människor hade det i forntiden. Ofta kallas dokumenten för dagböcker, kärleksbrev, avtal och information.

Vi funderar på att lägga in fler länkar här så att ni kan se vad vi vet om er.

Här följer några utdrag ur de Kyrelliska texterna.

Två vindar

Vindar har namn.

De många virvelstormarna

Vinden som förödde.

Stormar var vanliga, de kom varje år. Ställde till elände för många, några dog, några förlorade sina ägodelar, några kunde skydda sig och lät stormarna gå förbi.

Vissa ställen hade ofta storm, andra mer sällan

Ibland blåste det från väst, ibland från norr.

Värst var det när stormarna blev till virvelstormar. Då kunde vindhastigheten bli hög och förödelsen enorm.

Människorna vande sig aldrig vid virvelstormarna, men de hade inget val.

Det var bara att stå ut. ”Så småningom tar stormen slut” sa människorna till varandra.

Virvelstormar kan ha olika namn.

En storm heter Krig. Den är farlig och det uppkommer ofta dotterstormar där Krig har dragit fram, dotterstormarna tenderar att bli starkare än sina föräldrar.

En annan storm heter Fattigdom den har en kusin som är smittsam.

En tredje virvelstorm heter Snikenhet den har många döttrar och tillsammans förstör de hela samhällen och de lever i generationer. Det händer att denna storm utplånar förutsättningen för liv.

Det finns fler farliga virvelstormar, de blossar upp som eldar på prärien.

Det krävs list för att rida ut en virvelstorm.

List är i sig en virvelstorm.

På senare år har stormarna blivit allt kraftigare. De blåser allt hårdare och vi vet varför. Vi kan kväva många stormar i sin linda. Men vi gör det sällan. Vi tillåter virvelstormar.

De milda vindarna

Oftast blåser det.
Det är milda vindar. De kan komma från alla tänkbara håll. Ibland är de milda vindarna lite kyliga då kan människan sy kläder att värma sig med.

De milda vindarna har också namn.

En heter Fred.

En annan heter Välstånd.

En tredje är Hållbar.

När virvelstormarna kommer, då dör de milda vindarna.

De milda vindarna upphör att existera när virvelstormen tar över.

Människan älskar milda vindar men de fascineras av virvelstormarna.

Virvelstormarna har ett sug som absorberar människor.

Det känns skönt att prata om sunnanvinden, men människan fascineras och engagerar sig i virvelstormarna.

Virvelstormar fyller människan med energi. Virvelstormar lockar.

Den milda vinden är bekväm.

När de milda vindarna blåser så är det lätt och enkelt för människorna att släcka virvelstormar.

Innan virvelstormen vuxit sig stark.

Ändå tillåter människorna virvelstormarna att växa.

Om Ralf och John, två människor.

Det är enkelt att vara okunnig

Ralf var okunnig.

När Ralf såg ett problem så lyckades han nästan alltid förstå orsaken till problemet. Han hade i alla fall en teori som han tyckte var mycket trovärdig. Ralf trodde på sin teori, fast han visste att han var okunnig.

John var kunnig.

När John såg ett problem så blixtrade det till i huvudet och så hade en förklaring till hur problemet uppkommit. Eftersom John var kunnig så trodde han inte att han verkligen visste varför problemet uppkommit, totts att hans hjärna omedelbart presenterade en förklaring. Han förmodade att det fanns fler och troligare orsaker än den orsak som hans huvud just givit honom.

När Ralf lyssnade på John så tycket Ralf att John var otydlig och inte svarade på de frågor som Ralf ställde till John. Ralf misstänkte att John ljög och han trodde sig veta varför John ljög. Det berättade Ralf gärna för alla som ville lyssna. Eftersom Ralf var charmig så lyssnade många.

Både Ralf och John var människor, med mänskliga hjärnor som alltid sökte och skapade förklaringar till det som de såg.

När de blev stressade så såg bägge en allt smalare bild av verkligheten.

Ralf och John var ganska lika, men de hade olika sätt att möta livet.

Amista en byråkratisk visionär

Hellre dyrt och svårt än billigt och bra

Amista Senoli var samhällsutvecklare. Hon förfärades över hur svårt det var att få folk att göra kloka saker. Att de så ofta fortsatte att göra dåliga saker, trots att alla visste att det var dåligt. När hon frågade dem varför de fortsatte med att göra de dåliga sakerna så fick hon höra långa fina förklaringar om varför de gjorde som de gjorde och de var alltid helt övertygade om att de handlade rätt. Fast det var fel. Amista förundrades.

Detta hände sig på den tid då den biologiska mångfalden utarmades och arter dog ut. Amista hade fått ett uppdrag som hon tyckte var mycket viktigt. Hon skulle förbättra mångfalden på de marker där det inte växte skog.

För riktigt länge sedan hade dessa marker betats av vilda djur som höll träden borta. När allt fler människor skulle ha mat så började bönderna slå markerna för att få foder och bete till sin boskap. De tama djuren ersatte de vilda djuren och skogen hölls borta.

Bönderna blev allt effektivare de gödslade och plöjde, mångfalden minskade. Gödsel och plöjning minskar nämligen mångfalden.

Dessutom behövdes det inte längre så mycket hagmarker. Skogen tog över marken.

På Amistas tid så uppmärksammade man att gräsmarkerna var nästan borta. Detta var mycket sorgligt eftersom gräsmarker var vackra och viktiga för många arter och biologiska system.

Amista fick i uppgift att öka mångfalden på de gräsmarker som fanns kvar. Först undersökton var de fanns?

Jo, det fanns lite hagmarker kvar. Där borde det beta kor. Gödsling av hagmarker var lätt förbjuda. Så det såg Amista till att det blev förbjudet. Hon såg också till så att bönderna fick stöd för att hävda hagmarkerna på rätt sätt, nämligen att låta kor beta.

Men var fanns de största gräsmarkerna? Jo, de fanns i vägkanterna. Överallt fanns det vägar med gräsmarker på sidorna. Amista sa att dessa marker inte fick gödslas, det fick inte läggas på matjord, de skulle slås sent och ganska oregelbundet och sällan.

Billigt och enkelt tänkte Amista och blev glad över att ha gjort ett så bra jobb.

Så gick åren och Amista såg att alla som hyllat henne och gillat hennes förslag struntade i att göra som hon sagt. De fortsatte att lägga ut matjord, gödsla och slå efter scheman. Nu blev Amista riktigt förvånad. Varför väljer de att göra på ett dyrt och dåligt sätt när det finns ett billigt och bra sätt? undrade Amista. Hon fick inget svar.

Amista var envis, men det hjälpte inte.

Av en tillfällighet så råkade hon se en avhandling från en universitet som hette: ”Inlärda destruktiva beteenden, -en socialprocess” Där fick hon läsa om varför folk ofta väljer dåliga dyra metoder när det finns billiga och bra. Hon förstod att det viktigaste var vad grannen eller kompisen gjorde. Vad grannen och kompisen gjorde var mycket viktigare än vad som var bra att göra.

Hur skulle Amista göra nu?

Istället för att resa runt och förklara hur man skulle sköta vägkanterna så tvingade Amista vägkantsskötarna att göra rätt, med lagar och förordningar. Många struntade i dessa regler, men några lydde, de ansåg sig tvungna. De som följde reglerna fick beröm. Nu började de andra vägkansskötarna märka vilka som fick beröm, det var ju kompisar till dem.

Först då började alla göra rätt och de blev plötsligt väldigt intresserade av varför de skulle göra på det enkla och billiga sättet, som var så bra. Nu fick Amista många uppdrag att åka runt och förklara hur det låg till.

När Amista reste runt och föreläste så njöt hon av allt fler vackra och blommande vägkanter. Hon tänkte att snart ska jag ta tag i gräsmattor och golfbanor, men det hann hon inte. Hon blev gammal, fick pension och nöjde sig med att passa sina barnbarn.

Upphittat tal.

Talet hittades när ett arkiv upptäcktes på en magnetisk skiva som arkeologerna fann i mellersta Nordamerika. Ursprung och ålder är okänt. Defricheringen har utförts av Louisa Shift vid Neklakums universitet, teknoarkeologiska institutionen.

Make America Great Again

Dom säger att vi ska göra Amerika ”great again”. Dom menar att vi ska komma ihåg vår stolta historia, vara patrioter. Minnas alla våra stora segrar, hur bra vi varit. Vi ska vara patrioter. Vad menar dom med vår stolta historia?

Menar dom att vi ska minnas tiden när vi utrotade ursprungsbefolkningen? Eller att vi trodde oss kunna stoppa kommunismen genom att föra krig i Vietnam? Eller är det när vi tillsatta fascistiska diktaturer i Sydamerika? Eller när vi gav bränsle åt IS genom att invadera Irak. Är det detta vi ska vara stolta över?

Amerika ”graet again”.

Eller är det när vi försvarar friheten genom att skjuta grannen när han kommer in på vår mark?

Vi tror att vi skyddar friheten genom att ge frihet till läkemedelsföretagen så att de kan sälja morfinderivat mot ryggont, patienterna ska vara fria ätt välja morfinläkemedel när de vill! Är det en frihet att vara stolt över?

Vi tror att ekonomisk frihet alltid är bäst, därför vi låter bankerna att orsaka bankkrasch efter bankkrasch.

Är det frihet att låta fattiga att sova på gatan? Är det frihet att diskriminera och förtrycka kvinnor och människor med mörk hy. I frihetens namn tar jag mig rätt att använda kränkande skämt, är det frihet att kränka och förtycka?

Är det frihet att få elda kol och bränna bensin? Trots att det värmer jorden och dödar. Är det att göra Amerika ”great again?

Nej, det är inte det som är vårt lands ärorika historia. Däremot finns det annat som vi kan vara stolta över. Nämligen friheten alla får rösta i politiska val. Vi kan vara stolta över en oberoende rättsstat.

Vi kan vara stolta över att stifta lagar som gör gott för folket. Då gör vi Amerika great again.

Framförallt går det att göra vårt samhälle bättre. Friare. Tillåtande och förlåtande. Vårdande omhändertagande. Vi kan tillsammans bygga ett samhälle där människor har det bra. Där familjer kan leva bra liv. Ge alla chansen, att ha det bra. Chansen ska man ha inte en gång utan flera gånger under livet ska amerikaner ha möjligheten att skapa sig ett bra liv.

Det är möjligt att ge alla vård. Det är möjligt att ge alla mat. Det är möjligt att ge alla tak över huvudet.

Och var medveten om att våld är lockande, men det fungerar inte. Våld är den svages vapen.

Det är möjligt att ge alla flera chanser till att skaffa sig ett bra liv. Det är möjligt att skapa bra liv i bra samhällen utan att förstöra den jord vi lever på. Det är möjligt. Låt oss göra det.

Förhärliga inte vår historia, det som skett har skett. Istället ska vi använda vår energi till att skapa ett bra samhälle. Då gör vi Amerika ”greit”. Ja, vi kan det. Om vi vill kan vi göra Amerika great!

Legosoldaten

Vet ni att det finns svenska legosoldater. Människor som mot betalning driver krig. Jag är en sådan soldat. Det började med ett FN uppdrag i Kongo på sextiotalet. Jag blev kvar. För jag trivdes. Det var nog dödandet som var bäst, jag fick en kick varje gång jag sköt. Prova nån gång, gå till en skjutbana och känn skillnaden mellan att skjuta på en vit och svart måltavla och en mänsklig pappfigur. Tänk er sen att denna pappfigur är en levande människa. Det är skillnad.

När FN uppdraget var slut så var det självklart att jag skulle stanna kvar. Jag var vit, välutbildad, effektiv och krig finns det gott om, men det var svårare att hitta någon som betalade. Och inte vill jag åla i gyttja och bära tung packning om det inte ger pengar.

Jo jag vet att man ska vara idealist och kämpa för något gott, det sägs så och någon gång trodde väl jag på det, men jag har lärt mig att det är trams. Inte har något blivit bättre av alla ideologiska krig. Jag behöver väl bara nämna Sovjetunionen, Vietnam, Mao även Hitler och Karl den XII trodde att de gjorde rätt, de kämpade för sin ideologi, sitt land, sin heder. Jag träffade Pol Pot, han var livsfarlig, han var handlingskraftig, han visste att han gjorde rätt, han var övertygad om att han skapade en bättre värld. Idealister är ofta mina uppdragsgivare, dom är livsfarliga, jag är inte idealist

Jag gillar att kriga, därför krigar jag. Jag gillar att döda, därför dödar jag. Utrotarna -idealisterna de dödar för att de är tvungna, för att rädda världen, de är effektiva i sitt mördande, men det är totalt meningslöst.
Jag dödar när jag vill, ibland vill jag inte, det är precis lika skönt att inte döda. Att se en familjefader samla de sina och fly, kan vara mer lustfyllt än att spränga. Ofta väntar jag med att skjuta, för att jag vill det

När mina uppdragsgivare är idealister så gillar de inte att jag riskerar uppdraget bara för glädjen i att inte döda. Därför arbetar jag hellre åt de som inte har någon ideologi. Vi är människor. Människor dödar andra människor, så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Jag tar betalt för att vara människa, jag tar betalt för att få kickar, jag tar betalt för att må bra.

Vem dödar jag? Undrar du det? Ibland har jag blivit erbjuden att genomföra mord. Kontrakt , torped. Enda gången jag har lust att mörda är vid såna tillfällen, jag vill mörda uppdragsgivaren. Hur någon kan likna en legosoldat vid en mördare är totalt omöjligt för mig att förstå.

En legosoldat har i uppdrag att döda de andra, vi blir kvar, de andra dör. Vi kommer att finnas den andra kommer inte att finnas.

Om jag har något uppdrag med livet så är det att finnas. Jag har några olika möjliga sätt att genomföra detta uppdrag, uppdraget är att finnas.
Jag kan döda de andra. Genom krig blir det mer plats för mig.
Jag kan sprida mina gener, det ingår i mitt uppdrag att sprida mina gener. Dessutom gillar jag att veta att jag har många barn. Vi skonar kvinnor i fertil ålder, vi använder dem till att finnas. Att fritt utleva sin sexualitet är att finnas.
Ett tredje sätt att finnas är att använda den makt som jag har. Bästa maktmedlet är pengar. Tack gode gud för att du lät någon människa komma på att man kunde använda symboler för maktutövning. Pengar är den absolut bästa symbol som finns. Den som har pengar har makt den som saknar pengar är maktlös.

Tillbaks till de som kallas ”yrkesmördare” jag vill bara kalla dem svin, kräk, omänskliga monster. En skurk beslutar att en annan skurk ska mörda någon. Det är absurd, det är sjukt, att mörda sina egna. Det är naturvidrigt. Se på torpederna, yrkesmördarna brukar ju kalls så. Se på dem, de är i allmänhet olyckliga, avstängda och allmänt misslyckade. Eftersom de håller på med absolut oacceptabla saker. De planerar, de tar betalt, de utför mord. Någon har fått för sig att någon annan ska bort.

Första gången jag blev erbjuden en stor summa pengar för att mörda så var min omedelbara reaktion att jag skulle döda ”budbäraren” men jag lät bli, , jag vill inte bli som de. Så jag tackade artigt nej, och det gör jag fortfarande. Men det händer att jag hjälper polisen ibland, av förståeliga skäl kan jag inte gå in på hur och när, det är ju ganska farligt och …………..

Krig innebär att en grupp utmanar en annan, vi som segrar blir kvar och utför vårt uppdrag att finnas och att leva, de som förlorar finns inte mer. Jag tillhör den sida som vinner. Varje uppdrag, insatts, är att se som ett avgränsat krig. Det finns en vinnare och en förlorare. Vinnaren är den som lever.

De som ser kriget i ett världsperspektiv och blandar in politik och ideologi, de blir antingen massmördare eller döda. Det fungerar helt enkelt inte. Men att se varje militär operation som ett avgränsat objekt, det fungerar. Under mina fyrtio år som soldat så har jag överlevt, alltså har jag vunnit. Jag har spritt mina gener, aktivt och effektivt, jag har blivit rik, mycket rik. Alltså har jag vunnit. Jag har utfört mitt uppdrag i livet. Få har levt så mycket som jag. Och jag kommer att fortsätta leva, länge.

Vi som krigar vi älskar. Ingen stans är kärleken så fri, äkta och ömtålig som på en krigsskådeplats. Om du inte älskar dina kamrater så kommer du inte att överleva. När kulorna viner finns inte plats för konflikter och neuroser, du måste acceptera dina medarbetare fullt ut, precis som de är. Om du inte vet vad de klarar av, och inte klarar av, så kan du inte vinna. Vi människor är så fantastiskt konstruerade att vi fungerar med dem vi älskar. Kärleken är blind säger man och det är sant på det viset att kärleken på ett intuitivt sätt gör att vi förstår varandra och litar på varandra, dessutom ger vi allt för varandra. En soldatgrupp där soldaterna, i operativt läge, älskar varandra, den fungerar, de som inte älskar varandra de förlorar. Det är i krigsögonblicket som kärleken prövas.

På fritiden kommer alla de vanliga om och men och allt vad det är, men på slagfältet måste kärleken mellan oss fungera den är där, den är vårt livselixir

Ska man ha sex med dem man älskar? Den frågan tror jag att alla soldater ställer sig och jag har funnit en lösning som verkar passa de flesta. Själva kampen är ett samlag i sig, jag vill inte likna det vid gruppsex eftersom den krigande gruppen snarare är som en individ. När slaget är över har du ett oerhört behov av att sprida dina gener. Det är så det fungerar. Det är liv. Det ger liv. Det ger utveckling.

Hur hanterar jag den sorg som uppkommer när kamrater dör? Första gången hatade jag. Jag lät min ilska gå ut över fienden, ibland också över de kamrater som överlevt. Sorgen var som en stor svart deg, den fyllde mig –den måste bort. Ilskan och hatet hjälpte mig. Idag kan jag skämmas eller snarare ångra mitt beteende. En kongolesisk by med drygt 800 innevånare utplånades på grund av att en rebellstyrkas krypskytt likviderat Rhazid. Han var min bästa vän och vapendragare, vi hade kämpat sida vid sida under många år, otaliga är de tillfällen där vi räddat livet på varandra. Det var inte ens i kamp, en krypskytt smög fram- sköt –ett skott och Rhazid fanns inte mer. Jag sörjer fortfarande, men då var jag ung och mörkret fick makt över mig och en by kom i min väg. Ingen överlevde, men Rhazid kom inte tillbaks. Mitt mörker blev större, den tillfälliga lättnad som utrotningsräderna gav mig var bara tillfällig. Jag blev sämre på att genomföra mina uppdrag och jag la av. Jag la ner mina vapen vände och gick hem. Under åtta månader låg jag i ett hyresrum i Kongokingshasa och stirrade i taket. Sorgen och mörkret höll mig i sin makt. Jag ältade allt jag gjort och sagt. Mörkret växte.

En dag var det dags att välja och eftersom jag inte ville dö beslöt jag mig för att leva. Att förlåta krypskytten var lika meningslöst som omöjligt. Utplånandet av ”byn” kanske var lika oetiskt som kontraktsmördandet, vem vet, inte jag. Men en sak vet jag och det är att det har skett, det är historia och av historien ska man lära sig. Ånger – ursäktande – förlåtelse – hat – det fungerar inte. Acceptans det fungerar. En präst förklarade för mig att det kallas försoning. Acceptera det som skett, det kan inte göras ogjort. Ta emot nåden vilket innebär att man ska ta emot livet som det är utan att värdera utan att göra om det.

Så jag tog mig samman. Lärde mig att kamrater dör. Du som lever skal leva vidare. Fungerade det? Egentligen inte eftersom jag fortfarande kan känna samma tunga sorg.

Hur ska en legosoldat kunna fungera om han förlamas av sorg och längtan. För er kan det nog verka absurt, men för mig är det verklighet. Sorgen och längtan är en del av mig. Det är ingen del som jag eftersträvar eller vill ha, det ger ångest………. förtvivlan. Hade Rahzid levt om vi gått iväg en dag tidigare? vad hade hänt om jag kommenderat en annan bevakningsstruktur? Hade vi upptäckt krypskytten i tid?

Vad tjänar dessa tankar till. Jag vet inte, men de finns.

Jag hade valt livet och måste hantera dessa problem. Jag prövade tillåtelse och se, det fungerade.

Numer tillåter jag sorgen, jag ångrar, jag längtar, ångesten kommer, jag tillåter det, lägger inget lock på, men jag tillåter det inte att påverka mitt liv och mina handlingar. När jag tillåter eländet så blir det till en bubbla som spricker, mörkret försvinner och jag fungerar.

Behöver alla människor en kris för att komma ut lyckligare? Jag vet inte, men jag tror faktiskt inte det. Dessa åtta månader hade inget positivt med sig. Visst, jag lärde mig ett sätt att hantera eländet, men det hade jag kunnat lära mig även utan att prickskytten skjutit min bästa vän.

Jag älskar barn. Att se utvecklingen i en grupp föräldralösa barn kan vara som att leva sitt liv gång, på gång. I början irrar de runt, men finner snart en trygghet hos varandra och i sitt uppdrag. De belastas inte av gamla sociala hinder. De lyder utan tvekan, de har glädje och utlevelse i varje situation. En grupp med barn kan utföra vad som helst, det gör ingen skillnad om de är pojkar eller flickor. Solidariteten på slagfältet är total. En tidigt tränad soldat kan så småningom välja två vägar, antingen fortsätter han som soldat och blir sällan gammal eller så väljer han att lära sig av sina erfarenheter och blir oftast mycket framgångsrik, på alla sätt. Vissa väljer att ge sig in i politiken, det är dom som blir farliga. En barnsoldat kan bli vad som helst, men inte politiker.

Jag var tillbaks, uppdrag fanns det gott om, jag skapade en liten flexibel och effektiv armé. Jag kunde välja mellan olika uppdragsgivare. Valde de som betalade bra och i förskott. Därigenom kunde jag garantera en säker kvalitet.

Jag ville utveckla mig och fann att långsiktiga och ömsesidiga samarbeten var de bästa. Vissa kunder ville ha mig som delägare i olika projekt och min begåvning för att bygga organisationer kunde utnyttjas i de mest varierande situationer. Plötsligt var jag rik, riktigt rik.

I hela min organisation vet jag alltid vad som sker. Det är detaljerna, genomförandet, verkligheten som styr resultatet. Jag har åkt så mycket helikopter så att jag vet att helikopterperspektivet är ointressant.

Det är soldaten som håller i geväret som avgör utgången på slaget. Så ock i näringslivet. Jag vet vad som händer i min organisation. Jag tillåter fel och uppmuntrar det som ger måluppfyllelse. Alla i mina organisationer känner sin uppgift och vet vilka mål de har. Oftast har de själva kommit fram till sina mål.

Av mina samarbetspartners kräver jag samförstånd.

Att jag spritt mina gener, det har jag redan berättat men jag vill också berätta om mina barn. Jag har tre stycken. Två med min första fru Birgitta och ett med Leona. Ibland kommer det ungdomar och hävdar att jag är deras far, det har blivit viktigt för mig att skilja dem från de som jag anser vara mina barn. Jag säger till dem ”du har fått en gåva från mig, det är det enda jag ger dig, men det är det värdefullaste man kan få, det är mina gener” ”inte ens alla mina egna barn har fått mina gener. Leona var gravid när vi träffades, men hennes barn är mitt barn”

Vi måste bygga en värld som fungerar. För mig betyder det att ta ansvar, jag tror inte på ideologier och intellektuellt prat. Jag tror på det jag ser och hör. Jag tror på att det jag gör har betydelse. Jag tror på att jag påverkar mitt eget liv. Jag vet att jag har ett uppdrag och det är att leva.

Jag har två fruar, att Birgitta övergav mig har ingen betydelse, jag kommer alltid att älska henne och barnen. Vi ses inte men jag har koll över dem, de ska så småningom ta över efter mig, jag ser till att de är förberedda. De vet inte mycket om mig och vi har ingen kontakt, men jag ser till så att de utvecklas och har det bra. Min kärlek till dem går inte att påverka, den bara är.

Leona träffade jag av en tillfällighet och förälskelsen var ögonblicklig. Vi fungerar ihop på alla sätt, hon ansvarar numer för hela organisationen när jag inte är på plats, jag tror att hennes dotter kommer att ta över den militäroperativa delen av organisationen när min tid är över. Jag var länge orolig över vad som skulle hända när förälskelsen tagit slut. Nu vet jag. Det blev kärlek, inte som den mellan Birgitta och mig. Nej detta är en tryggare mer hållfast kärlek, vi fungerar även i operativa situation och jag vet att jag mår bäst i ”operativa situationer” och med den makt och rikedom som jag har så kan jag alltid välja vad jag vill göra. Jag tänker vara operativ precis så länge som jag vill.

Jag deltar ofta i det dagliga arbetet. Inget gör mig så glad och tillfreds som en ”väl genomfört mältar operation”, det låter snyggare än krig. Men verkligheten är att det handlar om krig. Gamla kungar älskade krig och gömde det genom att påstå att de arbetade för sitt lands heder. Jag behöver inte förklara mig.

Jag älskar krig eftersom jag då får döda, jag får segra, jag får riva, jag får bygga. Men jag gillar även andra operativa situationer. Normalt bygger jag genom att gå in i kundernas projekt. Men som ett tredje ben så arbetar jag också efter lust principen. Jag gillar sol, jag ogillar koldioxid. Därför bygger jag just nu världen största solenergianläggning i en öken. ABB bygger en extrem högspänningsledning som gör att vi kommer att kunna sälja elektricitet i mer än 15 länder. Det är många politiker som försöker sätta käppar i hjulen, sånt kan jag hantera. I södra Ryssland har jag köpt en gård, eller snarare ett område som under lång tid sköttes av en rysk adelsfamilj. Jag har återuppbyggt mycket av det som rivits och lyckats få det hela att fungera. Jag utplånar spåren efter Sovjettiden och skapar ett friskt Ryssland. Gården är på 190 000 hektar och har idag drygt 10 000 anställda.

Av de regelrätta krig som förs idag är jag involverad i c:a 30%. Aldrig mer än i avgränsade operationer. Jag vill inte riskera mina män i situationer där målen är oklara. Om vi skulle stå på bägge sidor i en operation, det har inte hänt, men skulle teoretiskt kunna ske, så kommer jag att veta om det i tid och kommer då att vidta nödvändiga åtgärder. Vilka åtgärder ? det kan jag inte veta nu, men jag kommer att veta det när det behövs.

Jag har aldrig tvekat på min rätt att leva och att döda. Jag vet vad kärleken betyder. Vad mer är viktigt?

På gamla dar har jag tänkt mycket på gud. Jag tror på gud och kyrkan. Jesus är med mig och han utgör ett gott stöd i kniviga situationer. De som inte har Jesus har säkert något annat. Jag tror inte att det är någon konflikt mellan olika religioner. Ingen behöver ha fel bara för att jag har rätt. Sanningen finns i mig, när jag är sann då är gud och världen i mig. Låter det flummigt? Jag har inget emot flum, var och en får bestämma själv.

Om det hade funnits en publik som lyssnat på min berättelse så tror jag att många skulle fördöma mig. Gör inte det.

Det leder nämligen ingenstans. Anledningen till att jag lyckats är att jag bejakat mig själv, med eller utan guds hjälp. Genom att bejaka mig själv har världen lagts tillrätta och livet har växt. Pröva själv.

Jo jag vet hur det är. När man säger sanning så lyssnar människor. Var i världen man än är så fungerar det att vara sann. Bara genom att ställa mig på den tommaste plats jag kunde hitta och tala sanning så fylldes platsen. Vill ni diskutera? Vill ni fråga något?

Jag tror inte det, ta till er det jag sagt, gå i frid hade prästen sagt. Gå i tystnad säger jag. Vi ses på slagfältet om det blir kärlekens eller dödens det gör detsamma, för jag är där. Jag är med dig, nu.

Bankdokument i Postverksböckerna:

Våra arkivarkeologer har hittat ett intressant dokument från Tramid. De fann det i Posteverksböckerna som är en del av de Kyrelliska samlingarna. En närmare datering av dokumentet har inte kunnat göras, men att det kommer från tidsbubblan Tramid anses säkerställt.

Om dokumentet haft någon betydelser för utvecklingen av samhället har vi inte heller kunnat avgöra, men vi ser att frågeställaren har gjort en anteckning längst ner på dokumentet. Hen har skrivit med blyertspenna ”Styrelsen sa ja”.

De centrala delarna av dokumentet har återskapats. Så här står det:

Som aktieägare i banken vänder jag mig till styrelsen för att klargöra min vilja angående bankens utlåning.

Vilka projekt som får låna pengar har stor betydelse för samhällets utveckling. Det är inte hållbart att låna ut pengar till sådana projekt som förstör samhället, även om de kan förmodas vara lönsamma för banken.

Jag har två skäl för min åsikt

Riskbedömningen av långsiktiga lån är alltid svåra att göra.
Min bank ska inte låna ut pengar till sådant som förstör samhället.

Jag vill därför att styrelsen ska arbeta för att utlåningen till följande projekt stoppas.

Alla investeringar i fossila energikällor.
Stora bygg-, investerings- och infraprojekt som belastar miljön.
Det kan vara stora ombyggnader (förädlingar) av köpcentrum och Hôtel. Det kan vara raffinaderier och liknande.

När det gäller stora långsiktiga investeringars igångsättande tror jag mig sett att tillgången till finansiering är mer avgörande än lönsamhetsanalysers trovärdighet och bedömningen av nyttan för samhället.

Denna text fann man i ett arkiv som troligen är från andra århundrandet efter Vände.

Det fanns problem.

Istället för att hela tiden lösa problem, det gick nämligen inte bra, så bestämde dom sig för att skapa det goda samhället, där människor får bra liv. Det gick. Nu har vi ett bra samhälle. Vi kallar det för det goda samhället. Detta skedde för länge sedan, då när allting vände.

Om ni undrar varför det inte fungerade att lösa problem så får ni fråga filosoferna.

Jag tror att det berodde på att problemlösningsfokus gör så att man fokuserar på problemlösning och på något konstigt sätt gör det så att problemen bara blir större.

Nu ska jag berätta om vad som står i våra historieböcker. Så här gick det till.

Det fanns krig, förtryck, mobbning, kriminalitet och mycket annat elände.

Många ledare styrdes av pengahunger och maktbegär. Korruptionen blomstrade och rikedomar byggdes upp av onda människor. Folk var tvungna att fly från sina födelsehem. Klimatet blev snabbt varmare och många arter utrotades.

Det fanns mycket som skulle bekämpas.

I de få demokratier som ännu fanns kvar så röstades det på starka handlingskraftiga människor som främst fokuserade på makt och pengar. Det blev viktigare att överleva än att leva bra.

Sättet att överleva på blev att slåss för sig själv och för de som tillhörde den egna gruppen. Gruppen definierades allt precisare och det blev allt mer vi och dom. Dom andra blev hotande och konstiga. Snällhet och solidaritet blev ord som inte tillämpades i verkligheten.

Det internationella samarbetet blev allt mer en kamp och lögnen blev ett allt gångbarare verktyg.

När det vände så bestämde sig många för att välja en annan väg.

De såg att det parallelt med att ondskan, de kallade allt det ovanstående för ondskan. Parralellt med att ondskan blev allt effektivare och smartare så växte även en mycket svagare kraft som de kallade godhet.

Denna kraft hade alltid funnits och den innehöll sådant som snällhet, humanism, hushållande, gemenskap, kärlek. Godeheten var en mycket svag, men envis kraft.

Så fort det kom in makt, pengar och sex så såg man inte det goda. Men våra hjältar upptäckte att det goda fanns kvar, hela tiden. Trots att man bara såg det onda. Alla gottade sig i allt elände som de onda gjorde och det onda utvecklades och effektiviserades.

Vår hjältar nöjde sig inte med att bara upptäcka att det goda hela tiden fanns kvar, de upptäckte även att det gick att välja det goda. De upptäckta att man kan effektivisera det goda. Då avtog eländets attraktionskraft.

Så var embryot till det goda samhället på plats.

Identitetsskapande berättelser.

Alla gemenskaper har identitetsskapande berättelser. Det håller ihop gemenskapen. Vissa berättelser styr vårt liv och vårt handlande.

Ofta är berättelserna starka och osannolika, vi förhåller oss till dem.

Det gäller till exempel, religion, fotbollslag, nationen, familjen, sociala och politiska berättelser. Berättelserna gifter sig med vår uppfattning om oss själva och vår tillhörighet.

I vårt goda samhälle har vi många berättelser. Vi förstår att berättelserna påverkar oss. Vi jobbar med berättelserna och inser att de aldrig ska bli klara.

Till exempel: Varför firar vi högtider? Det är inte samma orsak som det var för några hundra år sedan. Orsaken måste finnas i nutiden, men bottnar i berättelsen om Jesu födelse och den berättelsen bottnar i något annat. Kring sånt byggs våra berättelser.

Fantastiska dokument

Våra arkivarkeologer har hittat några dokument som troligen haft stor betydelse för hur vårt goda samhälle utvecklats. Det är internationella konventioner om mänskliga rättigheter, demokrati, barns rättigheter och en del andra intressanta dokument som på många sätt liknar de allmänna överenskommelser som vi har idag. Dokumenten är från tiden innan vår tideräkning. Det verkar som att efterlevnaden har varierat mellan länder och tid.

Draken på klippan

En drake satt på en klippa och väntade. Drakar gör ofta så. De kan sitta på en klippa så länge att de själva blir till klippor. När en drake blivit till en klippa så har han suttit länge, väldigt länge. Men det är fortfarande en drake och när det plötsligt händer något som draken gillar börjar den spruta eld, fäller ut sina vingar och flyger.

Nu sitter draken på sin klippa och väntar.

På stranden under draken står Rut, hon tänker ta en simtur.
-Kan du simma? frågar Axel.
-Jag vet inte, har aldrig prövat, replikerar Rut och ser orolig ut. Hon tar på sig skorna och de går därifrån.

Ingen av dem såg kistan av guld som låg i strandkanten. Om Rut tagit några steg ut i vattnet och känt kylan runt benen så hade hon hittat kistan, men det blev som det blev.

Rut och Axel gick hem till sitt hus under linden bakom berget. De fortsatte sitt liv som om inget hade hänt och det hade det ju inte heller.

Draken som satt på klippan log sitt lömska leende och sprutade en eldstråle ner på kistan, ljuset från eldstrålen speglade sig upp på himlen.

-Nu blixtrar det från klar himmel sa Axel.
-Ojda sa Rut.

Du kanske inte vet det, men drakar kan lägga ägg i människor bara genom att titta på dem. Rut kände inte att draken lagt ett ägg i henne. Det enda Rut kände var att Axel absolut hade rätt, om att blixten kom från klar himmel och om att hon absolut inte kunde simma och det tänkte hon på varje gång hon gick till tvättbaljan för att tvätta Axels skjortor.

Vår drake, som satt kvar på sin klippkant, var nöjd med att ha skickat ett drakägg in i Rut, men han tänkte också. Ja det var en han, drakhannar kan lägga ägg, visste du inte det? Vår drake tänkte alltså att något hade nog hade fungerat utan hans ägg.

När Axel sa att Rut inte kunde simma då skapades en drake i Rut, det behövdes nog inget ägg, tänkte draken.

Axel vart först glad över att Rut plötsligt börjat tvätta hans skjortor och att hon höll med om allt han sa. Men lite saknade han den frimodiga kvinna som han förälskat sig i. Frimodigheten hade försvunnit när drakägget kom in i Rut

Rut, hon fortsatte med att göra det som hon skulle göra.

Nu undrar du förstås, Vad hände med kistan? Och draken?

Kistan ligger kvar i strandkanten, den är av guld, men draken vet att innehållet i kistan är ändå värdefullare än guldet.

Draken sitter fortfarande och tittar på den glimrande kistan. Tror du att han vaktar den? Då har du fel, det är precis tvärt om. Han väntar på att någon ska hitta den. Först då kan han flyga hem och det vill han så gärna göra.

Drakägget, vad hände med det? Ja det är en helt annan historia.

Rut och drakäggen

Rut var en strävsam kvinna, men hon hade två drakägg i sig. Det ena sa hela tiden till henne att vara försiktig. Det andra förvrängde hennes syn. Om hon såg några lamm som lekte på ängen så såg hon för sin inre syn alla de fästingar som hon trodde satt i klumpar i deras ljumskar. Om hennes make Axel sa att hon var den vackraste kvinnan på jorden så tänkte hon, på grund av drakägget, att det sa han nog till grannens fru också. Rut var nämligen lite förälskad i grannfruns make.

Axel hade inga drakar i sig, men han var ganska oförsiktig av sig. Framförallt gillade han att dela med sig av sin kunskap och sina erfarenheter. Han pratade vitt och brett om allt han visste. När han märkte att ingen lyssnade så höjde han rösten och gjorde monologen intressantare genom att vara utförlig och berätta några exempel ur sitt intressanta liv.

Den enda som orkade lyssna på Axel var Rut och det hade väl varit fint om det inte varit för de två drakarna som bodde i henne. Drakägg kläcks ju så småningom och blir till små otäcka drakar.

Den ena draken hette Aktadig. Denna drakunge gjorde så att Rut alltid var försiktig och gärna lät bli att göra sånt som drakungen fick henne att bli rädd för. Det var ofta enkla vardagliga saker som inte blev gjorda, för säkerhets skull stannade där hon var. Allt som drakungen Aktadig signalerade som farligt blev otäckt. Rut blev specialist på att akta sig.

Den andra draken hette Intesomdetserut. Denna jovialiska drake verkade kreativ och trivdes väldigt bra tillsammans med sin kompis Aktadig. Så fort Aktadig rörde på sig så började Rut ifrågasätta sina observationer och sin verklighetsuppfattning, det var jobbigt för Rut, men drakungarna trivdes.

Det var jobbigt för Rut att jämt behöva lyssna på drakarna så hon lät dem vara ifred och fokuserade på Axel i stället. Han var ju hennes man och har man kommit överens om att dela livet så har man, det är säkrast så. Eftersom drakungarna mådde så bra så var det skönt för Rut att ha Axel som ju var så bra på att prata.

Nu är det midsommar och Axel och Rut ska gå på fest. Midsommarstången är klädd med blommor och en av grannarna spelar dragspel. Korgen är packad med Axels favoriträtter. Rut har på sig en grön klänning eftersom Axel sa att det passar så bra på Midsommar. Solen skiner och alla verkar glada, men Rut ser att det kan komma regnmoln från öster och att midsommarstången nog kan falla ner och krossa Axel och det vore ju tråkigt, tänker hon. Axel berättar om vilka blommor man hade i midsommarstången förra året.

Grannfrun kommer glatt sjungande på en midsommartrall och Rut undrar hur hon vågar sjunga, det finns ju så mänga falska toner. Axel funderar på om han ska lära grannfrun den där nya låten som han hörde när han var på väckelsemöte.

-Vad ska hända denna midsommar? tänker grannfruns make.

När de dansat och ska äta upp sin medhavda mat så frågar grannfrun hur det är med Ruts drakar.

-Vilka drakar? undrar Rut.

-Dina, säger grannfrun.

Nu börjar Axel berätta om drakars psyke, det är en lång historia. När han är klar med berättelsen säger Rut
-jag har inga drakar i mig.

Här hade berättelsen kunnat ta slut, men grannfrun är envis och berättar att drakar mår bäst om de får flyga fritt.
-Det finns inga drakar, säger Rut.

Eftersom det är midsommar så finns det mycket drakkraft i luften så grannfrun sträcker sig mot Rut, hon lägger sin hand på hennes näsa och säger.
-Nu tar jag Aktadig i min näve och nu släpper jag ut honom.
Alla ser en liten drake som flyger bort över berget. Axel säger att det är en svala.

Grannfrun böjer sig en gång till mot den skräckslagna Rut, lägger handen på hennes näsa och säger
-nu tar jag Intesomdetserut och släpper iväg honom.

Axel säger -titta en svala till.

Det var en midsommar som hette duga.
Numer har Rut gått med i bygdens välgörenhetsförening och de hittar på de allra bästa aktiviteter. När hon har tid brukar hon ta en kaffekopp och sätta sig och titta på den gulliga lammen som hoppar på ängen.

Axel har gått med i föreningen Anonyma besserwissers, de har möte varje torsdagskväll.

En dag ska Rut lära sig simma. Det lär vara så glimrande härligt. Hon känner sig som av guld.